I nederkanten stod det:
“Granskad av AR och VS.”
Verónica blev kritvit.
Alejandro försökte tala.
Mariana lät honom inte.
— Jag är inte här för att förödmjuka någon.
Jag är här eftersom det här företaget inte kan hållas uppe av sminkade data, anställda som offras i onödan och beslut som fattas för att skydda en enda persons ego.
Sedan reste hon sig och kopplade sin egen fil till systemet.
På skärmen dök en ny titel upp:
“Plan för strategisk återuppbyggnad.
Grupo Altavista.”
Hon talade om att behålla talang, stärka regionala redaktioner, investera i egen teknik, granska internationell expansion med verkliga data och öppna en intern transparensenhet.
Hon lovade inga mirakel.
Hon lovade arbete.
Och i det rummet, efter så många utsmyckningar, ljöd sanningen som en klocka.
När hon avslutade den första delen var Marta Cárdenas den första som började anteckna på riktigt.
En styrelseledamot bad om en kopia av planen.
Raúl andades som om han hade väntat på det ögonblicket i månader.
Alejandro såg på Mariana från sidan av skärmen.
För första gången såg han inte sin tysta fru.
Han såg kvinnan som hade köpt företaget där han trodde att han bestämde.
Mariana stängde den blå mappen.
— Vi tar en paus på tio minuter.
Herr Robles, jag behöver träffa er i sidorummet.
Kontoret hade glasväggar.
Därifrån kunde man se salen, men ljudet stannade utanför, som om världen hade placerats bakom ett glas.
Mariana gick in först.
Alejandro följde stelt efter, fortfarande med fjärrkontrollen till bilderna i handen.
När han insåg det lade han den klumpigt på bordet.
— Sedan när? frågade han.
— Verónica?
Elva månader.
De ändrade rapporterna?
Tre veckor.
Resten?
Långt innan du lärde dig att säga mitt namn som om det vore en dekoration.
Meningen lät inte rasande.
Den lät trött.
Det var det som slog honom hårdast.
Mariana tog fram ett vitt kuvert.
— Det här är skilsmässodokumenten.
Teresa Salgado har gått igenom dem med mitt juridiska team.
Villkoren finns där inne.
Alejandro såg på kuvertet som om det vore ett hot skrivet på ett annat språk.
— Du köpte Grupo Altavista.
— Jag köpte ett företag med bra team, dåliga beslut och människor som är trötta på att lyda män som förväxlar volym med ledarskap.
Att du arbetade här komplicerade saker, men det var inte orsaken.
Han försökte skratta, men skrattet kom inte fram.
— Du väntade till i dag för att förstöra mig inför alla.
— Nej, Alejandro.
Du tog med din älskarinna till ett styrelsemöte.
Du presenterade ändrade data.
Du gjorde den här dagen till en scen.
Jag kom bara till min stol.
Han sänkte blicken.
Då öppnade Mariana ett annat dokument.
Lägenheten i Polanco var hennes egendom sedan före äktenskapet.
Alejandro skulle få fyrtiofem dagar på sig att lämna den.
Bodelningen av gemensamma tillgångar skulle ske enligt lagen, men det mesta av det han trodde var hans hade aldrig varit det.
I företaget skulle han lämna den verkställande kommittén.
Hans nya tjänst skulle bli chef för kommersiell analys.
Hans lön skulle sänkas med 35 procent.
Hans rapporteringslinje skulle ändras till Marta Cárdenas.
— Du kan inte göra så här mot mig, mumlade han.
— Jag gör inget mot dig som inte är dokumenterat, svarade Mariana.
— Det är skillnaden.
Del 3.
På andra sidan glaset satt Verónica inte längre på sin stol.
Hennes mörkblå mapp hade försvunnit från bordet, och i dess ställe stod bara ett orört glas vatten, som om hon aldrig hade varit törstig, som om hon bara hade kommit för att ta en plats som inte tillhörde henne.
Alejandro tittade på sin mobil.
Det fanns ett meddelande från henne:
“Ring mig inte.
Juridiska avdelningen frågade om de granskade versionerna.”
För första gången på flera år hade Alejandro ingen smart formulering att svara med.
Han återvände till styrelserummet med känslan av att vara närvarande på en plats där han inte längre kontrollerade någonting.
Mariana fortsatte att svara på frågor vid skärmen.
Marta talade nu självsäkert om de områden som kunde räddas om nedskärningen på 26 procent stoppades.
Raúl överlämnade kopiorna av originalrapporten till advokaten.
Ingen bad Alejandro om lov.
Ingen väntade på hans godkännande.
Företaget rörde sig utan att kretsa kring hans röst.
Klockan fyra på eftermiddagen gick han ner till personalavdelningen.
Beatriz Lozano väntade på honom med en grå mapp.
Det fanns inga förebråelser.
Det fanns inga tal.
Bara dokument.
Hans tjänst reducerades.
Han lämnade den verkställande kommittén.
Hans lön sänktes med 35 procent.
Hans nya skrivbord skulle stå på tjugosjunde våningen, utan privat kontor, utan personlig assistent och utan direkt tillgång till styrelsen.
Han skrev under, eftersom att inte skriva under inte förändrade något.
Den kvällen ringde han sin advokat för att bestrida lägenheten, skilsmässan och köpet av Grupo Altavista.
Advokaten dröjde fem timmar med att ringa tillbaka.
— Mariana har rätt, sade han utan att mildra något.
