Sedan gick hon ut utan att se sig om.
Under tiden klev Alejandro in i den svarta SUV:en på Anatole France-gatan, där Verónica väntade på honom med röda läppar, mörkblå klänning och en mapp hårt tryckt mot bröstet.
— Tror du att den nya presidenten kommer att göra stora förändringar? frågade hon.
Alejandro skrattade kort.
— Investerare kan köpa aktier, Vero.
De kan inte köpa intern kunskap.
I dag kommer de att behöva mig mer än någonsin.
Verónica försökte le, men något oroade henne.
När de kom fram till Torre Reforma var stämningen inte som vid en vanlig presentation.
Två advokater talade lågt vid säkerhetskontrollen.
En assistent från presidentskapet gick förbi Alejandro utan att hälsa.
Raúl Medina, hans mest lojala underordnade, väntade blek vid hissarna.
— Alejandro, i natt skickades ett komplett paket till styrelsen.
Det fanns revisioner, bilagor, interna protokoll och kopior av originalrapporter.
Alejandro rynkade pannan.
— Då får vi ett långt möte.
Inget mer.
Raúl sänkte rösten.
— De har också bytt sal.
Den meningen fick honom att stanna.
På fyrtioförsta våningen stod styrelserummet öppet.
Bordet hade organiserats om.
Huvudplatsen var inte vid kortändan, utan i mitten, mittemot alla, med staden utbredd bakom glaset.
På bordet låg ett vitt kort utan namn.
Alejandro tittade på det en stund och log.
— Perfekt, mumlade han.
— Då vet alla vart de ska titta.
Verónica satte sig bredvid honom.
Men för första gången sedan hon lämnade huset kände hon sig inte utvald.
Hon kände sig iakttagen.
Del 2.
Alejandro började sin presentation med sin vanliga röst: säker, vänlig, nästan elegant.
Han talade om tillväxt, digital transformation, nya marknader och en “nödvändig optimering” som skulle påverka 26 procent av personalstyrkan.
På skärmen steg graferna mjukt.
Förluster kallades förseningar.
Uppsägningar kallades effektivitet.
Riskerna såg ut som enkla kurvor i vackra färger.
Verónica bläddrade vid hans sida och försökte att inte titta för mycket på styrelseledamöterna.
Hon visste vilka meningar som hade ändrats.
Hon mindes när Alejandro ersatte “allvarlig ekonomisk påverkan” med “tillfällig press”.
Hon mindes också natten då hon tog bort namnet Duarte Analytics från en bild.
Då hade det verkat som en teknisk detalj.
Nu, med så många advokater i rummet, kändes det som en snara.
Marta Cárdenas, operativ chef, slutade skriva när bilden om nedskärningen dök upp.
Raúl, som satt längst bak, jämförde skärmen med en utskriven kopia som han hade gömt i sin anteckningsbok.
Siffrorna stämde inte.
Alejandro lade inte märke till de där gesterna, eller låtsades att han inte gjorde det.
— Ett moget företag behöver mogna beslut, sade han och bytte bild.
— Vi kan inte växa medan vi bär på gamla strukturer.
Det var då sidodörren öppnades.
Styrelsens advokat kom in först.
Bakom honom visade sig Mariana Duarte.
Hon höjde inte rösten.
Hon gick inte snabbt.
Hon tittade inte först på Alejandro.
Hon bar den elfenbensfärgade kostymen, den blå mappen under armen och ett lugn så fast att alla reste sig innan hon sade ett ord.
— Fru Duarte, sade advokaten.
— Välkommen.
De där tre orden förändrade luften i rummet.
Alejandro stod orörlig vid skärmen, med fjärrkontrollen till bilderna i handen.
Han tittade på Mariana, sedan på advokaten, sedan på de stående styrelseledamöterna.
— Vad betyder det här? frågade han och försökte låta irriterad, inte rädd.
Mariana gick fram till huvudstolen.
På det vita kortet fanns inget namn, eftersom hon inte behövde något.
Hon satte sig, lade mappen på bordet och såg på alla.
— Tack för att ni är här.
Ni kan sätta er.
Stolarna gav ifrån sig ett kort ljud mot golvet.
Alejandro stod kvar.
Mariana lyfte blicken mot honom.
— Herr Robles, jag tror att ni höll på att avsluta er presentation.
Fortsätt, tack.
Jag är särskilt intresserad av siffrorna.
Det där “herr Robles” var brutalare än vilket skrik som helst.
Alejandro svalde och gick tillbaka en bild.
Han försökte förklara investeringen på 620 miljoner pesos.
Mariana öppnade den blå mappen.
— Vilken diskonteringsränta använde ni för driftskostnaderna i Guadalajara? frågade hon.
— Genomsnittet för det senaste tillgängliga kvartalet, svarade han.
— För andra kvartalet?
— Ja.
Mariana tittade på ett papper.
— Då är era siffror föråldrade.
Justeringen för tredje kvartalet höjer den verkliga kostnaden med 84 miljoner pesos.
Det förstör er återbetalningsplan.
Ingen sade något.
Alejandro gick vidare till personalnedskärningen.
Han sade att den var en rekommendation baserad på branschreferenser.
Mariana bad om originalrapporten.
Han letade bland sina papper.
Verónica flyttade sidor med fumliga händer, som om dokumentet kunde dyka upp av skam.
Det dök inte upp.
Mariana tog fram en annan kopia ur mappen.
— Rapporten ni hänvisar till drogs tillbaka för sexton månader sedan.
Dessutom stämmer versionen som presenteras i dag inte överens med de uppgifter som skickades av operationsavdelningen.
Hon lade två dokument på bordet.
Det ena var den rena rapporten.
Det andra var Alejandros version.
