Hans blick föll på Elises smörgås.

“Behåll din styrka.” Bensinstationsmat gör inte hemmafruar till mästare.

Thomas bet ihop käkarna. Élise, nej. Bakom Delmas spelade organisationens kamera fortfarande in. Det var bättre än ett svar.

Nästa morgon knöt hon en tunn tråd nära kanonen. En vindindikator lika gammal som världen. Samuels grej. 10 skott. 800 meter. 90 sekunder. Oregelbunden sidvind.

Lagen fick snabba korrigeringar. Élise hade sin son.

Hans första 7 bollar träffade center. Den åttonde gled in i första ringen efter en utbråck. Hon rättade sig. 9:e. Mitten. 10 fot. Mitten.

98 av 100.

Den andra var 85.

Delmas verkade inte imponerad. Han verkade förolämpad. Det var värre.

20 minuter senare ändrades tredje omgången. Den här gången riktade bosättningen sig inte längre mot någon annan än henne. 1 200 meter. Rörligt mål. Variabel hägring. Plattform med slumpmässig höjd. Lagen var tvungna att nå 80 % för att kvalificera sig. Individuella tävlande, 95%. Det fanns bara en enskild tävlande kvar.

Elise.

En gendarmeriadjutant släppte loss tillräckligt för att alla skulle höra:

“Det är en skam.”

Delmas klättrade upp på plattformen.

“Mitt land, mina säkerhetsstandarder.

Thomas kom fram till Elises stol.

“Lämna in en formell protest.”

“Det ska jag.”

“Före eller efter?”

“Efter att jag har kvalificerat mig.”

“Gillar du att komplicera ditt liv?”

“Nej. Jag gillar att ta bort ursäkter.

Han var tyst. Sedan, mot alla odds, ställde han ner sitt observationssikte bredvid henne.

“Jag spotter åt dig.”

“Ditt team?”

—Eliminerad.

“Du är mig ingenting skyldig.”

“Precis.

Han satte sig ner.

“Det är därför du kan tro mig.

Folk avslöjar sig själva när det inte ger dem något att hjälpa dem. Elise nickade.

På kvällen, i ett hotellrum nära Draguignan som luktade av blekmedel och trött luftkonditionering, ringde hon sin mamma.

“Vinner du?”

“För tillfället.”

“Du ser utmattad ut.”

“Du med.”

Tystnaden varade. Då viskade Madeleine:

“Du behöver inte köpa mitt liv, min dotter.”

Elise stirrade på det bruna blommiga överkastet.

“Jag köper ingenting.”

“Mycket dålig lögnare.”

“Mamma.”

“Jag vet varför du är här.”

Elises hand slöt sig om telefonen.

“Om jag kan få in dig i det här programmet—”

—Ja.

“När.”

Madeleine skrattar mjukt.

“Envis.”

Elise slöt ögonen. Hon hade ärvt det, ärligt talat.

Den tredje omgången började klockan 7 på morgonen. Thomas gav honom vinden, målhastigheten, hägringfönstren. De första tre skotten träffade mitten. Den fjärde föll in i 12-punktszonen när målets mekanism försköts tidigare än väntat. Han behövde en perfekt sista boll.

Thomas Murmura:

—Fönster i 3.

Élise hörde spraket från Delmas mikrofon bakom sig, en helikopter någonstans i fjärran, det lilla metalliska klicket i avtryckaren. Sedan inget.

Målet saktar ner.

Hon sköt.

2 sekunder.

Metallen ringde.

Mitten.

96 %. Kvalificerad.

Läktarna exploderade. Delmas stod orörlig, blicken fäst vid henne. Hon hade precis träffat fällan. Så naturligtvis uppfann han en annan.

Elva minuter senare meddelade han en annan final än väntat. Han grävde fram en trotsklausul, som inte använts på 12 år, vilket tillät den militära myndigheten ansvarig för fältet att utmana ledaren för den allmänna klassificeringen.

Delmas höll marken.

Han tog mikrofonen med det fina leendet hos män som förväxlar makt med förtjänst.

—Överbefälhavare Moreau verkar mycket angelägen om att bevisa att hon hör hemma här.

Elise drack vatten.

“Imorgon bitti kommer hon då kunna bevisa det mot mig.”

Buen steg. Riktiga soldater buade åt en viceamiral. Det stod hur långt han hade gått över gränsen.

Thomas lutade sig över henne.

“Det är så dumt att det förstör en karriär.

—Bara om någon dokumenterar.

Han tittade på kamerorna. Sedan hans telefon.

“Förstått.”

På eftermiddagen gick Élise till administrationsbungalowen. Hon bad om utskrivna kopior av poängkorten, ändringar i reglerna, valideringsscheman och loggar från den digitala tavlan. Den civila arbetaren tvekade, sänkte sedan rösten.

“Viceamiralen gav ordern muntligt.”

“Kan du intyga det?”

Herrgården.

“Ja.”

Ett vittne till.

Sedan kom kommendör Julien Holt in. Delmas operationschef hade de dragna dragen av en man som inte längre ville bära någon annans fel.

“Jag hörde vad du frågade.”

Elise väntade.

Holt stoppar dörren.

—Han beordrade mig att höja tröskeln för individuella tävlande efter andra omgången.

Thomas, bakom henne, höll nästan på att sluta andas.

“Har du en spårning?”

Holt tog fram sin telefon. Ett mejl. En dom från Delmas.

Öka solo-tröskeln. Den kommer inte att passera 95-gränsen.

Det var inte längre ett intryck. Det var inte längre en arrogans gissad i ett leende. Det var bevis.

Élise överlämnade dokumentet till delegaten från Inspektoratet för de väpnade styrkorna som var närvarande på plats. Sedan skrev hon under sin protest.

Delmas lärde sig detta på mindre än en timme. Han trängde in henne nära parkeringsplatsen, mellan två tekniska skåpbilar.

“Tror du att pappersarbetet skrämmer mig?”

“Nej.

“Du är ingen.”

“Varför ändrar du då reglerna hela tiden?”

Hans ansikte stelnade. Bakom honom spelade Thomas telefon in.

Delmas närmade sig igen.