Det var deras sätt att älska varandra. Inga stora deklarationer. Inga tårar i regnet. Madeleine hade gjort stekta ägg och stekta potatisar åt honom. Nästa dag hade Élise lagat köksluckan.

I tre år hade hon försökt bli vanlig. Hon arbetade deltid i en järnhandel nära marknaden, planterade tomater som dog snabbare än väntat, hjälpte grannen att bära hennes matvaror, drack sitt kaffe i samma bar där ägaren förstått att hon aldrig borde bli tillfrågad varför hon satt med ryggen mot väggen. Hans gevär låg i en stängd låda längst bak i en garderob, under gamla lakan och en låda med juldekorationer.

En tisdag tappade Madeleine en tallrik i köket.

Bukspottkörtelcancer. Steg 3. Kirurgen från Bordeaux hade yttrat ordet aggressiv fyra gånger. Elise hade räknat dem eftersom det var lättare att räkna än att kollapsa. Det klassiska protokollet fanns förstås. Kemoterapi, tester, mätt hopp. Men en läkare hade talat om ett experimentellt operationsprogram i Tyskland, i Heidelberg, reserverat för några få fall, med en liten men verklig chans. Social Security täckte inte denna rutt utan föregående godkännande. Den kompletterande försäkringen vägrade. Det begärda förskottet var cirka 270 000 euro.

Élise hade 14 000 euro. Hans mamma, 9 000 euro. Järnhandeln betalade för det per timme. Även om man summerar allt, säljer bilen, tömmer bankböckerna, ber banken, är resultatet ändå löjligt.

En kväll, medan Madeleine sov i fåtöljen i vardagsrummet med en filt i knät, hade Élise hittat tillkännagivandet av National Trophy för gemensam långdistansskytte. Öppen kategori. Auktoriserad före detta militär personal. Exceptionellt pris finansierat av ett konsortium av sponsorer kopplade till försvaret och donerat till den enskilda vinnaren.

300 000 €.

Hon hade registrerat sig klockan 02:13.

Nästa dag hade Madeleine ställt ner sin kopp kaffe.

“Vart ska du?”

—Den här våren.

“Varför göra det?”

— En skjuttävling.

Madeleines sked hade stannat.

“Du rör inte vid ett vapen längre.”

Élise hade öppnat kylskåpet, som om mod kunde döljas bakom en burk senap.

“Jag tror att jag kan vinna.

Madeleine hade sett på henne länge. Hon visste att Elise inte berättade allt. Hon visste också att det ibland var som att slå i en pansardörr att tvinga sin dotter att prata.

Sex veckor senare befann sig Élise i korridor 12 i Canjuers, under den vita söderns sol, offentligt förödmjukad av en man som inte visste att hon kommit för att köpa tid åt sin mor.

Första omgången såg enkel ut. 5 kulor. 500 meter. 60 sekunder. De 24 bästa godkända. Lagen hade sina tränare, sina åskådare, sina prylar, sina små tekniska diskussioner. Élise ställde sin portfölj på golvet. En marinsoldat i bana 9, stabssergeant Thomas Kervadec, såg på honom utan att skratta. Det var sällsynt den dagen. Det skulle räknas senare.

Den röda flaggan hissades.

Elise lade sig bakom vapnet. Hans kind hittade exakt vinkel. Hans axel tog vikten som om tre år bara vore ett långt andetag. I en sekund trodde hon att hon kände doften av Mintan från Samuels tuggummi. Det var inte verkligt. De döda kommer ibland tillbaka genom de dofter som minnet hittar på.

I hans huvud lugnade sig Samuels röst.

“Du behöver inte vara perfekt, Elise. Du behöver bara vara stilla.

Ordern drogs tillbaka.

— Eld.

Första skottet. Center.

Andra skottet. Center.

Tredje skottet. Center.

På läktarna tystnade rösterna.

Fjärde skottet. Center.

Femte skottet. Center.

8,2 sekunder. 50 av 50.

Élise säkrade vapnet, reste sig och tog sin vattenflaska. På plattformen sänkte Delmas kikaren. En poängräknare lutade sig mot honom. Hans leende sprack knappt.

“En lyckoträff.”

Mikrofonen fångade upp meningen.

Élise ler för första gången på dagen. Om Delmas redan letade efter ursäkter efter fem kulor, visste hon exakt vilken sorts man hon hade framför sig. Sköra män blir farliga när vittnen ser dem förlora.

Vid middagstid var hon första. Inte lika. Först.

Thomas Kervadec hittade henne bakom en husvagn, ätande en triangelsmörgås köpt på motorvägen.

“Din skyttekurs, tänker du förklara den för någon?”

“Nej.

“Jag misstänkte det.

Räckte fram handen.

— Stabssergeant Kervadec. Marinkåren.

“Elise.”

“Jag vet.”

Han pekade på den digitala panelen.

“Nu vet alla.

På andra sidan planen hade Delmas en torr diskussion med tävlingsledaren. Tio minuter senare ändrades skylten. Det andra varvet, som meddelades vid 600 meter i reglerna som skickats till deltagarna, ökade plötsligt till 800 meter. Sidofläktar lades till. Enskilda tävlande skulle inte kunna ta emot elektronisk vinddata. Lagen, å andra sidan, skulle behålla sina observatörer.

Thomas stirrade på skärmen.

“Det stod inte i reglerna.”

“Jag vet.”

“Ska du protestera?”

“Inte nu.”

Élise tog fram den tryckta versionen av reglerna ur väskan. Viktiga rader markerades. Hon fotograferade skylten, tiden, växeln och skickade sedan till sin egen e-postadress.

Thomas såg på när hon gjorde det.

“Du sammanställer en fil.”

“Jag är gammal.” Jag gillar papper.

Han skrattade kort.

Delmas passerade dem.

“Så, min kära, alltid road?”

“Ja, min viceamiral.”