När vi taxade in till gaten ställde sig passagerarna upp, ivriga att hämta sitt bagage. Jag satt kvar, oförmögen att röra mig. Tyngden av vad som väntade hade äntligen sjunkit in. Årtionden i federalt fängelse. Förtappelse. Ruin.
“Res dig upp, Richard,” sa Clara. Hennes röst var inte längre mjuk. Den var en order.
Jag ställde mig upp. Mina ben kändes som bly. Vi gick genom kabinen, förbi de leende flygvärdinnorna, ut i flygplatsens kalla, upplysta terminal.
Där stod de.
Det var ingen diskret operation. Ett dussintal män och kvinnor i mörka kostymer och FBI-jackor väntade precis utanför gaten. I mitten av dem stod en lång, bredaxlad man med kortklippt mörkt hår. När han såg oss sprack hans allvarliga ansikte upp i ett leende, men leendet var inte riktat mot mig.
Clara gick rakt förbi mig, fram till mannen och lät honom omfamna henne. De kysste varandra. En riktig, genuin kyss, fylld av den kärlek och värme som jag alltid hade trott tillhörde mig.
Mannen vände blicken mot mig. Hans ögon var hårda och dömande.
“Richard Sterling,” sa han och tog ett steg framåt. “Jag är specialagent Thomas Vance. Du är under arrest.”
Han läste upp mina rättigheter, men orden flöt bara ihop till ett meningslöst brus. Det kalla stålet från handbojorna klickade runt mina handleder.
Jag tittade på Clara en sista gång. Hon stod bredvid sin verkliga make, med handen vilande på sin gravida mage. Min fru. Mitt barn. Mitt imperium. Allt var en illusion.
När de ledde bort mig genom terminalen, inför hundratals nyfikna blickar, insåg jag den bittra sanningen. Jag hade trott att jag var rovdjuret, hajen i havet av företagsfinans. Men i slutändan var jag bara en fisk som hade svalt ett perfekt designat bete. Och nu fanns det inget kvar att göra än att dras ner i djupet.
