Men hennes hjärtfrekvens hade steg. Jag kunde se pulsen slå snabbt vid basen av hennes strupe. Jag hade tillbringat femton år med att läsa män i styrelserum. Jag visste när någon ljög.
Och min naiva, söta fru från Ohio hade just ljugit mig rakt i ansiktet.
Jag stirrade på henne i några långa sekunder. Kabinens dämpade belysning kastade mjuka skuggor över hennes ansikte, det ansikte jag trodde mig känna utan och innan. Hon log fortfarande, men det var något stelnat över det nu. Ett leende som inte nådde hennes ögon.
“Bebisböcker,” upprepade jag långsamt och lät orden smaka metalliskt i min mun. “Självklart.”
Jag vände tillbaka blicken mot mitt glas med scotch, men min hjärna arbetade nu på högvarv. Min överlevnadsinstinkt – samma instinkt som hade låtit mig krossa rivaliserande vd:ar och undvika fientliga övertaganden – skrek åt mig att något var fundamentalt fel. Claire var min trygga hamn. Hon var inte kapabel till lögner, än mindre lögner under press. Trodde jag.
Planet skakade till igen, hårdare den här gången. Kaptenens röst knastrade genom högtalarsystemet och bad kabinpersonalen att inta sina platser. Turbulensen var inte bara grov luft längre; vi befann oss mitt i en massiv åskfront över Mellanvästern.
“Jag måste gå på toaletten,” sa Claire plötsligt. Hon reste sig lite klumpigt, höll en hand på sin runda mage och ställde sin stora svarta läderväska på sätet bredvid mig.
“Vänta tills vi har flugit igenom det här,” sa jag och grep tag i hennes handled. Inte hårt, men tillräckligt för att markera att jag menade allvar. “Säkerhetsbältesskylten är tänd.”
“Richard, jag är gravid i sjätte månaden,” sa hon, och för första gången hörde jag en skarp kant i hennes röst. Det var inte den ljuva, fogliga tonen hon brukade använda. “När jag måste gå, så måste jag gå.”
Hon drog sig loss från mitt grepp, vacklade till när planet krängde, och tog sig mot den främre toaletten. Jag tittade efter henne tills dörren klickade igen. Sedan föll min blick omedelbart på den svarta läderväskan.
Tretusen dollar. Italienskt läder. Jag hade köpt den åt henne i Rom förra året.
Mitt hjärta slog tunga, ekande slag i bröstet. Jag såg mig omkring i förstaklasskabinen. De andra passagerarna sov eller stirrade spänt på sina skärmar. Flygvärdinnorna var fastspända. Ingen tittade på mig.
Med en snabb rörelse drog jag väskan mot mig och öppnade dragkedjan. Överst låg hennes vanliga saker: en tub handkräm, halstabletter, en pocketbok om barnuppfostran, en påse mandlar. Men under allt detta fanns det något annat. Något som tog upp nästan halva utrymmet i botten.
Jag grävde ner handen och drog fram det.
Det var en tjock, röd mapp. Hårdplast. Den var förseglad med ett metallås längs kanten, inte en vanlig kontorsmapp. Den kändes tung, som om den var fylld med hundratals sidor tätt packat papper.
Mina händer började dölja en svag darrning, inte på grund av flygplanets skakningar, utan på grund av vad som stod tryckt i guldskrift på framsidan av mappen.
DEPARTMENT OF JUSTICE – FEDERAL BUREAU OF INVESTIGATION STRIKT SEKRETESS – OPERATION ICARUS MÅLTAVLA: RICHARD STERLING, STERLING CAPITAL
Luften lämnade mina lungor. Det kändes som om tryckkabinen plötsligt hade förlorat allt syre. Jag stirrade på mitt eget namn. Måltavla.
Jag slet desperat i låset, bröt nästan naglarna, men det gav inte med sig. Planet dök plötsligt flera hundra fot. Min mage flög upp i halsen och mappen gled ur mina händer och föll i golvet. Samtidigt hörde jag ljudet av toalettdörren som låstes upp.
I ren panik sparkade jag in den röda mappen under mitt eget säte, kastade tillbaka handkrämen och boken i hennes väska och drog igen dragkedjan. Jag hann precis luta mig tillbaka och ta upp min drink när Claire kom tillbaka.
Hon sjönk ner i sätet bredvid mig och spände fast sig med ett tungt andetag.
“Mycket bättre,” sa hon med ett mjukt leende. Det där förbannade, oskuldsfulla leendet.
Jag kunde knappt titta på henne. Min hjärna var i fritt fall. Vem var kvinnan som satt bredvid mig? Operation Icarus. Justitiedepartementet. FBI. Allt snurrade. Revisionen, banköverföringarna på Caymanöarna, de försvunna miljonerna. Någon hade tipsat dem, hade min advokat sagt. Någon på insidan. Någon som hade tillgång till mina privata servrar, mina koder, mina mest sårbara ögonblick.
Hon.
“Är du okej, älskling? Du ser ut att ha sett ett spöke,” sa Claire och lade återigen sin hand över min.
Jag stirrade på hennes hand. Jag tänkte på de senaste tre åren. Hur vi träffades på det där välgörenhetsgalleriet i SoHo. Hur hon hade verkat så malplacerad, så charmigt förvirrad av överklassen. Hur hon hade låtit mig förklara världen för henne, låtit mig känna mig mäktig och beskyddande. Hur hon alltid hade kokat kaffe åt mig när jag arbetade sent på hemmakontoret. Hur hon hade… städat mitt skrivbord.
Gode Gud.
Planet skakade våldsamt igen. Ett blixtnedslag lyste upp hela kabinen genom fönstren, följt av en öronbedövande smäll. Folk skrek. En syrgasmask föll ner från taket två rader framför oss.
Och sedan hände det.
