Fortsätt till nästa kapitel för att ta reda på vad som händer. Min mamma förödmjukade min fru på vår sons första födelsedag och tvingade henne att ta hand om alla medan hon tog hand om vår sjuka bebis.

Jag argumenterade inte. Jag kände igen den blicken i hans ögon. Det var samma blick av vild och orubblig överlevnad som jag sett när jag mötte min mors tyranni i köket.

Vi lämnade polisstationen tillsammans, satte oss i min lastbil och riktade huven mot Cumberlandfloden.

Eftermiddagssolen slog ner på de korrugerade plåttaken i Riverdale Industrial Park medan min lastbil studsade mot den spruckna asfalten på den öde uppfarten. Området var en labyrint av förfallna lagerlokaler, okontrollerad buskage och rostiga lastcontainrar som kastade långa, förvrängda skuggor över det ödsliga landskapet. Det var en plats där folk gick när de ville försvinna, eller när de ville gömma saker som världen aldrig skulle få se.

Jag parkerade lastbilen bakom en rad rostiga stålcontainrar nära lastkaj nummer 10 och stängde av motorn direkt. Tystnaden som följde var tät, endast bruten av det avlägsna, rytmiska tjutet från en pråm som färdades nerför Cumberlandfloden ungefär fyra hundra meter bort.

“Håll dig nära mig,” viskade jag till Amy, medan jag drog fram den taktiska radion från bältet och fäste den ordentligt i jackfickan.

Vi kliver av på passagerarsidan och håller oss i skuggan av tegelmuren. Luften luktade av fuktig betong, stillastående flodvatten och den svaga men omisskännliga lukten av bränd bensin.

Jag kände en knut i magen. Det luktade bränd bensin.

“Den är här,” mumlade jag tyst för mig själv. Och det förstör bevisen.

Vi smög smygande nerför den smala gränden mellan Byggnad 14 och ett intilliggande lagerhus. När han svängde runt hörnet mot lastkaj 14-B blev bevis på Masons panik tydlig. En mörkgrå Ford F-150 stod parkerad på ett stökigt sätt precis framför lastrampen, med förardörren vidöppen och motorn igång medan den svalnade i fukt. Lagerhusets tunga metalldörr var halvöppen och avslöjade ett litet fladdrande bärnstensfärgat ljus inifrån.

Jag gjorde tecken åt Amy att stanna bakom hörnet av en betongpelare, sedan duckade jag ner och kröp till den halvöppna rulldörren.

När han tittade in var scenen total kaos.

Lager 14-B var enormt, med sitt höga valvade tak nedsänkt i mörker. Golvet nära mitten var dock upplyst av det intensiva skenet från en portabel halogenarbetslampa. Högar av kartongmappar, bokföringsböcker och ekonomiska dokument låg utspridda huller om buller på ett provisoriskt träbord. Bredvid dem låg tre tunga öppna duffelväskor, överfulla med högar av hundradollarsedlar.

Och mitt i allt, febrilt kastande skrynkliga dokument i en galvaniserad ståltunna och sprayande dem med en röd plastdunk, stod min kusin Mason.

Han såg panikslagen ut, med rufsigt hår och sin märkesmärkta ansikte-och-märkes-skjorta, fläckad av svett och sot. Han tittade nervöst mot huvudingången och mumlade svordomar under andan medan han tände en engångsplasttändare och kastade den i tunnan.

¡Fwoosh!

Lågor bröt genast ut från tunnan och slickade girigt de höga träbalkarna i lagret.

“Din dumma, arroganta häxa!” Mason mumlade ilsket för sig själv medan han sparkade en hög med juridiska akter i elden. Du borde ha städat upp det här för en månad sedan…

Jag väntade inte en sekund till. Jag passerade under den tunga skjutdörren, och mina stövlar slog i cementgolvet med ett högt, dånande duns som bröt eldens sprakande.

“Det är över, Mason,” ropade jag, min röst ekade med kall auktoritet i det vidsträckta, tomma rummet.

Mason blev förlamad halvvägs; Den röda bränsletunnan gled ur hans händer och kraschade i cementen. Han vände sig snabbt om, ögonen utvällda av förvåning och en plötslig, instinktiv panik. När han såg att det bara var jag—och inte en hel polisgrupp—förvandlades skräcken i hans ögon snabbt till en vild, hånfull grimas.

“Connor,” väste Mason och torkade bort en sotfläck från pannan med baksidan av handen. Du vet bara inte när du ska sluta, eller hur? Du hade ditt hus. Du hade din fru. Varför kunde du inte bara sköta ditt eget och fortsätta bygga broar?

“Du och min mor försökte stjäla mitt liv, Mason,” sa jag och närmade mig honom långsamt, med händerna i sikte men redo för vad som helst. De förfalskade dokument, stal min fars arv och höll på att förstöra min familj. Och just nu begår de federal mordbrand för att dölja sina brott.

Mason gav ifrån sig ett hes och högljutt skratt och tog ett steg tillbaka till träbordet där duffelväskorna med kontanter låg öppna. Hans hand gled tankspritt bakom ryggen, stannade nära byxlinningen.

“Din mamma byggde den här familjen, Connor!” Mason ropade, hans röst ekade mot de korrugerade plåtväggarna. Tror du att du tog den där ingenjörsexamen? Tror du att du har skapat det här livet på egen hand? Varenda krona du tjänat har passerat genom dina händer först! Du var vår innan du ens visste hur man skrev sitt eget namn!

“Var det det han sa till dig?” frågade jag och minskade avståndet mellan oss. Att vi var dess ägare?

“Hon äger allt!” ropade Mason och drog plötsligt ut handen från ryggen.