“Förstå vad?” Graces röst var knappt mer än en viskning, men den skar genom den tunga tystnaden i matsalen. Doften av stekt oxfilé och rosmarin, som hon hade ägnat hela eftermiddagen åt att förbereda, kändes plötsligt kvävande.

“Jag var,” sa Grace kallt. “Jag var din fru. Jag bar ditt barn med hopp om en framtid. Men från och med nu, Ethan, är det här barnet enbart en Sterling. Du kommer aldrig att få se det. Du kommer aldrig att få närma dig oss igen.”

Hon vände sig mot sina bröder. “Ta mig härifrån. Jag tål inte lukten av det här rummet längre.”

Alexander lade en skyddande, varm arm om hennes axlar. Victor och Julian ställde sig på varsin sida om henne, som en ogenomtränglig mur. Tillsammans vände de ryggen åt mannen på golvet och kvinnan som stod frusen av skräck i hörnet.

När dörren slogs igen bakom dem, lämnade de Ethan Walker ensam i ruinerna av det liv han hade varit dum nog att förstöra, med ingenting kvar förutom ekot av en örfil som just hade kostat honom precis allt.