Alexander lade en skyddande, varm arm om hennes axlar. Victor och Julian ställde sig på varsin sida om henne, som en ogenomtränglig mur. Tillsammans vände de ryggen åt mannen på golvet och kvinnan som stod frusen av skräck i hörnet.
När dörren slogs igen bakom dem, lämnade de Ethan Walker ensam i ruinerna av det liv han hade varit dum nog att förstöra, med ingenting kvar förutom ekot av en örfil som just hade kostat honom precis allt.
“Förstå vad?” Graces röst var knappt mer än en viskning, men den skar genom den tunga tystnaden i matsalen. Doften av stekt oxfilé och rosmarin, som hon hade ägnat hela eftermiddagen åt att förbereda, kändes plötsligt kvävande.
Lauren lät ett hånfullt leende leka på sina läppar. Hon lutade sig närmare Ethan, hennes fingrar strök lätt över tyget på hans dyra kostym – en kostym Grace hade köpt till honom när han landade sitt första stora kontrakt.
“Att det är över, Grace,” sa Lauren, hennes tonfall drypande av en falsk, nedlåtande medkänsla. “Ethan och jag är inte bara kollegor. Vi är partners. I affärer och i livet. Walker Development är på väg att bli en global aktör, och Ethan behöver en kvinna vid sin sida som förstår den världen. Någon som kan navigera i styrelserummen, inte någon som bakar muffins och väntar hemma med middagen.”
Grace flyttade blicken från Lauren till mannen hon hade älskat i över fem år. Mannen hon hade gett allt för. “Är det sant?” frågade hon, hennes röst märkligt stadig trots att hennes hjärta slog så hårt att det smärtade i bröstet. “Står du här, på vår femåriga bröllopsdag, i vårt hem, och låter henne prata till mig på det här sättet?”
Ethan såg obekväm ut för en sekund, men sedan hårdnade hans blick. Ambitionen, den mörka, omättliga hungern efter mer som hade börjat växa i honom det senaste året, tog över. “Hon har rätt, Grace. Jag har vuxit ur det här. Jag har vuxit ur oss. Du är en fantastisk kvinna, men du är inte gjord för den nivå jag befinner mig på nu. Southgate-förvärvet kommer att göra mig till miljardär. Jag behöver en jämlike.”
“En jämlike?” Grace lät ett bittert skratt undslippa sig. Hon tänkte på de ärvda smyckena hon hade sålt. På de sömnlösa nätterna hon hade tillbringat med att granska hans tidiga, bristfälliga affärsplaner och i hemlighet rätta till dem innan han skickade dem till banken. “Du tror alltså att du har byggt allt detta helt på egen hand?”
“Självklart har han det,” avbröt Lauren skarpt. “Han är ett geni. Och du försöker bara få honom att känna skuld. Det är patetiskt.”
“Jag pratade inte med dig,” sa Grace och tog ett steg framåt, hennes ögon flammade av en plötslig, oväntad eld. “Gå ut ur mitt hus.”
Det var då det hände. Ethan, som alltid hade varit lugn, som alltid hade haft full kontroll, tappade fattningen. Hans hand flög upp och träffade Graces kind med en ohörbar kraft. Ljudet ekade som ett pistolskott i det tysta rummet. Slaget var så hårt att lågorna på de tända födelsedagsljusen på bordet fladdrade till och nästan slocknade.
Grace föll inte. Hon stod kvar, rotad i golvet. Hennes hand flög upp till den brinnande kinden, medan den andra instinktivt lade sig skyddande över hennes lätt rundade mage. Chocken i Ethans ögon var omedelbar. Han stirrade på sin egen hand som om den tillhörde någon annan. Men han sa ingenting. Han bad inte om ursäkt.
“Där fick du din bekräftelse,” viskade Grace. Det fanns inga tårar. Bara en bottenlös, iskall kyla.
Innan någon av dem hann säga ett ord till, lystes fönstren i matsalen upp av starka strålkastarljus. Inte ett, inte två, utan tre massiva, svarta fordon sladdade in på den breda grusuppfarten och stannade med ett skrikande ljud av däck mot sten. Dörrar slogs upp. Tunga fotsteg ekade snabbt över verandan.
Ethan rynkade pannan och vände sig mot hallen. “Vad i helvete är det där? Har du ringt polisen?”
Ytterdörren i massiv ek flög upp med en sådan våldsam kraft att den slog in i väggen bakom och lämnade en spricka i putsen. In i hallen steg tre män. De bar alla skräddarsydda, mörka kostymer som skrek av oöverskådlig rikedom och makt, men det var deras aura som fyllde rummet med ett omedelbart, kvävande hot. De rörde sig med den farliga, rovdjursaktiga gracen hos män som var vana vid att krossa allt i sin väg.
Alexander, den äldste, med ögon mörka som kol och ett ansikte hugget i granit. Julian, mellansystern, vars kalla, analytiska blick redan hade bedömt och dömt alla i rummet. Och Victor, den yngste, vars knutna nävar och spända käkmuskler skvallrade om att han var sekunder från att begå ett mord.
