Först såg jag bara mörker. Sedan vande sig mina ögon vid den dunkla skuggan, och konturerna av något som absolut inte borde finnas i mitt hem trädde fram.

Min puls skenade när personen bakom linsen bar kameran genom hallen, fram till en spegel. Där, i den grönaktiga mörkerseende-bilden, stod kvinnan. Hon log mot spegeln. Hon hade blont hår uppsatt i en stram knut och bar fortfarande de kläder Sophie hade beskrivit—en gul kofta och mörka byxor. Fröken Carter.

Hon visste att kameran strömmade till min enhet. Hon höll upp en papperslapp framför linsen. På lappen stod det, skrivet med prydliga blockbokstäver:

VI HITTADE ETT BÄTTRE HÅL.

Jag hann inte ens förstå vad det betydde innan strömmen bröts. Skärmen blev svart. Min hjärna arbetade frenetiskt. Ett bättre hål? De var i mitt hus… men om de var i mitt hus, varför kändes meddelandet som ett hot mot oss här?

Sedan insåg jag det. Det grönaktiga mörkret. Det var inte mitt vardagsrum hon hade filmat i början. Tapeten bakom henne när hon stod vid spegeln… det var en diskret, silvrig damasktapet.

Det var Sarahs tapet.

De var inte i mitt gamla hus. De var här. De hade tagit med sig babykameran hit. De hade följt efter oss. Skåpbilen, larmet, grindarna… inget hade stoppat dem.

Jag kastade mig fram över sängen, slet upp Sophie från madrassen i ett enda rörelse och höll för hennes mun innan hon hann skrika. ”Schh,” väste jag i hennes öra. ”Inte ett ljud, älskling. Inte ett enda ljud.”

Jag hörde ett svagt, knarrande ljud från trappan. Någon var på väg upp.

Jag backade mot fönstret. Sarahs hus hade ett garagetak precis under gästrummet. Jag hade låst dörren till rummet, men jag visste att det inte skulle stoppa dem länge. Jag drog upp fönstret så tyst jag kunde. Nattluften var bitande kall.

”Sarah!” skrek jag för full hals för att väcka min syster. ”Sarah, spring! De är i huset!”

Ett öronbedövande brak ekade genom korridoren när sovrumsdörren utsattes för ett våldsamt slag utifrån. Träet fläktes upp. Genom springan såg jag glimten av stål—samma kniv som mannen under sängen hade haft.

Jag knuffade ut Sophie genom fönstret och ut på garagetaket, och klättrade ut själv precis när dörren sparkades upp helt och hållet. Fröken Carter klev in i rummet. Hennes leende var borta nu. Hennes ansikte var en kall, beräknande mask av ren ondska. Mannen från krypgrunden klev in bakom henne, andades tungt.

”Du förstörde överraskningen,” sa kvinnan med en mjuk, melodisk röst som fick blodet att frysa till is i mina ådror. ”Han ville bara titta på henne lite till.”

Jag svarade inte. Jag drog ner fönstret med våldsam kraft utifrån, krossade det till hälften, och vände mig om. Jag tog Sophie i famnen och lät oss glida nerför det lutande taket. Vi föll de sista två metrarna och landade hårt i rhododendronbuskarna nedanför. Smärtan sköt upp i min fotled, men adrenalinet dränkte den snabbt.

Sirener lät i fjärran. Sarah måste ha tryckt på överfallslarmet i sitt rum. Det blå och röda ljuset från den parkerade polisbilen utanför grindarna började äntligen röra sig mot huset.

Jag halvlåg i buskarna och höll mina armar stenhårt runt min dotter. Ovanför oss hörde jag fotsteg på garagetaket. Mannen tittade ner över kanten. Hans vansinniga ögon fann mina i mörkret. Men när det blå polisljuset svepte över trädgården, drog han sig tillbaka som en skugga.

Polisen grep dem inte den natten. De flydde genom en bakre källardörr innan konstaplarna hann säkra baksidan. Men vi var vid liv. Sarah var oskadd.

Vi flyttade dagen efter. Vi bytte namn. Men jag vet att när Sophie lägger sig på kvällarna, i en ny säng i en ny stad hundratals mil bort, så kollar hon alltid vad som finns under.

Och jag klandrar henne inte. För jag sitter vaken bredvid henne hela natten, med en tung ficklampa och en laddad telefon i handen. Jag vet att ondskan inte alltid är ett monster i garderoben. Ibland bär den en gul kofta och har ett prydligt leende, och den väntar i mörkret tills du sluter ögonen.