”Vi genomsökte hela huset, ma’am. Särskilt ert sovrum.” Han tvekade ett ögonblick. ”Det finns ingen där.”

”Det är omöjligt!” utbrast jag och kände hur paniken återvände. ”Han låg där! Jag såg honom i ögonen! Han hade en kniv!”

”Jag tvivlar inte på vad ni såg,” sa polisen lugnt. ”Vi hittade tydliga avtryck i dammet under sängen. Vi hittade också ett hål.”

”Ett hål?”

”Någon har skurit upp golvbrädorna under er säng, precis över krypgrunden. Det är ett gammalt hus, eller hur? Den här personen måste ha arbetat med att såga upp det inifrån krypgrunden under flera dagar, kanske veckor, för att skapa en lönnlucka direkt in i ert sovrum. När ni låste ytterdörren och flydde, lät han sig bara glida ner i mörkret igen och försvann ut genom ventilen på baksidan av huset. Vi har män som söker igenom grannskapet nu, men spåren slutar i skogsdungen bakom er trädgård.”

Kallsvetten bröt fram. Någon hade byggt en lönngång in till min helgedom. Någon hade legat där natt efter natt, andats samma luft som jag, lyssnat på mig när jag sov.

”Och förskolan?” frågade jag desperat. ”Min dotter sa att hennes fröken, en vikarie som heter Carter, kände till det. Ni måste åka dit! Ni måste gripa henne!”

”Vi har redan skickat en patrull till Pinehill Förskola,” försäkrade han mig. ”Vi kommer att gå till botten med det här. Men ni kan inte stanna i huset i natt. Har ni någonstans ni kan åka?”

Jag ringde min syster, Sarah, som bodde tre mil bort i en sluten, bevakad gemenskap. Hon sa åt oss att komma direkt. Innan jag körde iväg, såg jag polistekniker bära in utrustning i mitt hem. Det kändes inte längre som ett hem. Det var en brottsplats. Det var ett rovdjurs näste.

När vi anlände till Sarahs hus, var hon redan ute på uppfarten. Hon omfamnade oss hårt. Sophie var utmattad och somnade i soffan framför tv:n nästan omedelbart. Jag satt i köket med Sarah, mina händer darrade runt en kopp te som jag inte drack av. Jag berättade allt för henne. Om mannen. Om hålet. Om Fröken Carter.

Min telefon ringde tjugo minuter senare. Det var kriminalkommissarie Miller, som hade tagit över fallet.

”Vi pratade med föreståndaren på förskolan,” sa Miller, och hans röst lät ansträngd. ”De hade mycket riktigt en vikarie som kallade sig Amanda Carter. Hon dök upp igår morse genom en bemanningsbyrå. Problemet är att när vi kontaktade byrån, hade de aldrig hört talas om henne. Kvinnan som dök upp på förskolan använde en stulen identitet. Hon lämnade arbetsplatsen under lunchrasten idag och kom aldrig tillbaka. Övervakningskamerorna visar att hon klev in i en oregistrerad grå skåpbil.”

”Så hon är borta?” viskade jag. ”De vet var min dotter går i skolan. De vet var vi bor. Varför? Vi har inga pengar. Vi har inga fiender. Varför händer det här?”

”Vi vet inte än,” sa Miller. ”Vi finkammar huset. Men jag måste ställa en obehaglig fråga. Har ni nyligen varit inblandad i någon vårdnadstvist? Eller haft någon som har visat en osund besatthet av er eller er dotter?”

”Sophies pappa dog i en bilolycka för tre år sedan,” sa jag kallt. ”Det har bara varit hon och jag.”

”Okej. Stanna där ni är. Lås dörrarna. Vi har skickat en patrullbil som kommer att stå parkerad utanför grindarna till er systers område inatt.”

Jag lade på luren, men jag kände mig inte det minsta säker. Ondskan hade redan visat att den kunde hitta in genom golven, in under sängarna. Murar och grindar kändes plötsligt väldigt meningslösa.

Natten föll tätt och tungt. Sarahs hus var stort och modernt, med larm på varje fönster. Vi hade lagt Sophie i gästrummet på övervåningen, och jag satt på en stol bredvid hennes säng, vaken, lyssnande. Sarah hade gått och lagt sig i rummet intill. Klockan var över tre på morgonen, den djupaste, tystaste delen av natten.

Det var då jag hörde det.

Det var inte ett ljud från huset. Det var ett pipande från min egen jackficka. Jag hade glömt att stänga av min gamla iPad som låg i väskan jag slängt på golvet. Jag tog upp den. En notis hade dykt upp på skärmen, från babyvakts-appen jag brukade använda när Sophie var bebis. Jag hade inte öppnat appen på över ett år.

Kameran som var kopplad till appen stod på en hylla i mitt övergivna hus. Men varför fick jag en notis nu? Polisen var väl klara?

Jag tryckte på notisen och videoströmmen buffrade. Skärmen lystes upp av nattseendets grönaktiga sken. Kameran filmade mitt gamla vardagsrum. Rummet var tomt. Men kameran… rörde på sig.

Någon höll i kameran i mitt hus.