Kapitel 3: Jakten Genom Ravinen
Solen stod högst på himlen när Caleb och Maya red in i terrängen som ledde mot Red Canyon. Maya hade lämnat sin pickup vid ranchen och lånat Calebs andra häst, en stark mörkbrun sto som hette Greta.

Landskapet förändrades snabbt. Den öppna slätten gav vika för höga, röda sandstensklippor som reste sig som väggar på ömse sidor om den torra flodbädden. Luften här inne var kokhet och innestängd. Varje hovslag eko mot klippväggarna.

Caleb red i täten. Hans ögon avsökte ständigt marken efter spår. Det var lätt att följa flocken — dussintals hästar lämnade djupa avtryck i den mjuka sanden — men det fanns andra tecken också. Däckspår från tunga terrängfordon.

”De är före oss,” sa Maya och peka på ett par färska spår från breda off-road-däck. ”Två fordon, kanske tre.”

”De driver flocken rakt in i säcken,” sa Caleb. Han stannade sin häst och lyssnade.

I den fuktiga värmen hördes ett avlägset, brummande ljud. Det var inte åska den här gången. Det var det ilskna surret från en tvåtaktsmotor kombinerat med det högfrekventa tjutandet från en kommersiell drönare.

”Där!” ropade Maya och pekade mot skyn.

En stor, svart drönare dök upp över klippkanten ett par hundra meter framför dem. Den dök snabbt ner mot marken och släppte ifrån sig en serie skarpa, smällande ljud — små knallskott avsedda att skrämma djuren i panik.

Nedanför drönaren hördes det förtvivlade skriet från flera hästar. Ett uppror av damm reste sig mot den blå himlen.

”Kom igen!” skrek Caleb och drev sporrarna lätt i Barnabys sidor.

De galloperade längs den torra flodbädden. Runt nästa krök öppnade sig dalen något, och scenen som uppenbarade sig fick Calebs blod att koka.

Flocken var hopträngd mot en blind klippvägg. Längst fram stod den stora, svarta ledarhingsten och skrapade vilt i luften med sina framhovar, medan stona och fölen tryckte sig bakom honom. Vid sidan om flocken stod den skadade hingsten som Caleb hjälpt dagen innan. Benet var lindat med Calebs gamla skjorta, men den kämpade för att hålla balansen medan tre fyrhjulingar ringade in dem.

Två män i kamouflagekläder stod på flaket till en modifierad pickup. En av dem höll i en lasso-kastare, ett tryckluftsdrivet redskap avsett att fånga större djur på avstånd, medan den andre styrde drönaren med en fjärrkontroll.

”Aktivitet på vänster sida!” ropade en av männen när han fick syn på Caleb och Maya.

Caleb tvekade inte. Han drog sin Winchester ur hölstret vid sadeln, riktade geväret upp mot luften och avlossade ett skott.

PANG!

Ekot spann mellan sandstensväggarna som ett piskslag. Motorljudet från fyrhjulingarna tystnade ett ögonblick. Drönaren blev stående stilla i luften.

Caleb red rakt in mellan tjuvjägarna och den instängda flocken. Barnaby dansade nervöst på stället, men Caleb höll tyglarna i ett fast grepp. hans blick var som is.

”Det där är tillräckligt, mina herrar!” ropade Caleb med en röst som skar genom dammet. ”Ni befinner er på privat mark och på federalt skyddat område. Släpp kontrollerna eller så skuter jag ner den där flygande leksaken.”

Kapitel 4: Konfrontationen
Mannen med fjärrkontrollen — en kraftigt byggd man med ärrat ansikte och en smutsig keps — klev ner från pickupens flak. Han hånskrattade och spottade en brun stråle tuggtobak i sanden.

”Se på fan,” sa han med en rå röst. ”En gammal cowboy som tror att han är John Wayne. Lyssna här, gubbe. Det här har inte med dig att göra. Det här är skadedjur som förstör betesmarkerna. Vi har ett kontrakt för att ta hand om dem.”

”Det finns inga kontrakt för vildhästar i det här länet,” klev Maya fram, hennes häst stannade vid Calebs sida. She höll sin ID-bricka högt. ”Jag är Maya Lin från Bureau of Land Management. Ni begår ett allvarligt federalt brott just nu. Om ni inte packar ihop er utrustning omedelbart kommer sheriffen och fältagenter att möta er vid dalens utgång.”

Mannen med kepsen såg på sina två kumpaner på fyrhjulingarna. De var yngre, osäkra, och började titta sig omkring. Men ledaren verkar inte vara lättskrämd.

”BLM?” hånade han. ”Det tar era agenter tre timmar att köra ut hit. Tills dess är de här hästarna redan i vår trailer på väg mot delstatsgränsen. Och vem ska stoppa oss? En kvinna med en bricka och en gammal man med ett gevär från förra århundradet?”

Han lyfte fjärrkontrollen igen för att starta drönarens skrämselsignaler.

Men han hade glömt en ting.

Hästarna bakom Caleb var inte tämjda djur som väntade på sin undergång. De var en vild flock, och deras ledare hade fått nog.

Den stora svarta hingsten i täten gav ifrån sig ett vrål så högt och ilsket att det kändes i bröstkorgen på alla närvarande. Den tog tre tunga kliv framåt, passerade Calebs häst och ställde sig sida vid sida med den skadade yngre hingsten.