Caleb rörde vid de intorkade bloddropparna på ett stenparti. Blodet var mörkt, men det fanns andra spår också. Märken efter tunga stövlar. Järnskodda klackar som tryckts ner i den mjuka sanden nära ett buskage.

”Taggtråd min rumpa,” viskade Caleb för sig själv. Hans röst var torr och bitter. ”Det där var inget olycksfall.”

Någon hade försökt fånga hingsten, eller kanske skjutit mot den. I dessa trakter fanns det män som inte respekterade de federala skyddslagarna för vildhästar. Tjuvjägare, eller rancägare från grannlänen som ansåg att vildhästarna stjal betesmark från boskapen.

Caleb reste sig upp och blickade norrut mot de grå, spruckna klippformationerna i fjärran. Vinden bar med sig en doft av torr salvia och något annat — en avlägsen rökpelare.

Kapitel 2: En Oväntad Gäst
Det dröjde inte länge förrän tystnaden bröts. Caleb var på väg tillbaka mot ranchen när han hörde ljudet av en skramlande förbränningsmotor. En gammal, rostig pickup rullade långsamt uppför uppfarten och lämnade ett stort moln av brunt damm efter sig.

Pickupen stannade framför boningshuset med ett skrik från bromsarna. Ut steg Maya Lin, en ung kvinna i trettioårsåldern med blicken fylld av beslutsamhet. Hon bar skogsförvaltningens uniform, men hennes märke var dammigt och hon såg ut som om hon inte sovit på två dygn. Maya var biolog och viltvårdare, anställd av Bureau of Land Management (BLM), men till skillnad från de flesta skrivbordsbyråkrater i Cheyenne var hon född i Wyoming och förstod landets hårda lagar.

”Caleb,” sa hon och nickade kort medan hon tog av sig sina solglasögon. ”Jag hoppades att du var vaken.”

”Jag är alltid vaken när solen går upp, Maya,” svarade Caleb och klev av Barnaby. Han ledde hästen mot vattentråget. ”Vad för dig hit så här tidigt? Och säg inte att du letar efter pappersarbete gällande mina stängsel.”

Maya log inte. Det var ett dåligt tecken.

”Vi har problem,” sa hon och lutade sig mot motorhuven på sin bil. ”Flocken i Black Ridge har splittrats. Hela den stora gruppen — den som leds av den gamla svarta hingsten — har rört sig söderut. De har lämnat sitt vanliga reservat.”

”Jag vet,” sa Caleb torrt. ”De var här för tre timmar sedan.”

Maya spärrade upp ögonen. ”Vad sa du? Här? På din mark?”

”De ringade in huset,” sa Caleb och tog fram en tobakspung, men ångrade sig och stoppade tillbaka den i fickan. ”Runt femtiotalet djur. De stod bara där och titta på mig innan de drog vidare.”

Maya tog ett steg närmare, uppenbart skakad. ”Caleb, vildhästarna rör sig inte så där nära människor om det inte är kris. Det har varit rykten i stan i två veckor nu. Några killar från Montana har sett rör sig uppe i bergen. De använder modifierade drönare för att skrämma flockarna ner i fållor, och sedan säljer de dem illegalt över gränsen eller till privata köpare.”

Caleb kom att tänka på stövelavtrycken och blodet på klippan. Hans käke spändes.

”I går hittade jag en av dem,” sa Caleb och mötte Mayas blick. ”En ung hingst. Svårt skadad i bakbenet. Det var inget olycksfall, Maya. Det var ett köttsår från ett rep eller en vajer. Jag rengjorde det och gav den vatten. I morse kom den tillbaka med hela flocken bakom sig.”

Maya tystnade helt. Hon såg ut över de öppna vidderna, som om hon försökte pussla ihop historien i sitt huvud.

”De kom inte för att attackera,” fortsatte Caleb. ”De kom för att visa upp sig. Eller kanske… för att tacka. Jag vet hur det låter, men jag vet vad jag såg.”

”Det låter galet, Caleb,” sa Maya lågt. ”Men med tanke på vad som händer däruppe förvånar ingenting mig längre. Om den där flocken stannar på öppen mark nära vägarna kommer tjuvjägarna att hitta dem igen. Och nästa gång kommer de inte bara att använda vajrar. De har utrustning som kan utplåna halv flocken på en natt.”

Caleb såg ut över sitt land. Ranchen var liten, knappt lönsam längre. Hans hustru Sarah hade gått bort i cancersjukdom för fem år sedan, och sedan dess hade ranchen mest varit en plats där tiden stod stilla. Han hade inte sökt några strider, inte velat ha några problem. Men tanken på att dessa fria varelser skulle jagas som skadedjur fick någonting gammalt och hårt att vakna inom honom.

”Var är de nu?” frågade Caleb.

”Om de följer den gamla vattenleden är de på väg mot Red Canyon,” sa Maya. ”Men den dalen är en fälla. Om någon blockerar den södra utgången finns det ingen väg ut.”

Caleb tystnade en stund. Sedan gick han mot stallet.

”Vart ska du?” frågade Maya.

”Jag ska packa extra vatten, några bandagesatser och min Winchester,” sa Caleb utan att se sig om. ”Om de där männen är i Red Canyon, behöver de påminnas om vem som äger den här marken.”