I en källarlokal i utkanten av staden satt jag framför flera skärmar och bröt mig igenom mördarens telefon. Det tog tolv timmar av avancerad dekryptering, verktyg jag köpt på svarta marknaden med Vales miljoner, men till slut kom jag igenom.
Telefonen innehöll koordinater. Resplaner. Och en namnlista.
Aegis Solutions var inte bara ett gäng torpeder; de orkestrerade “naturliga olyckor” över hela Europa för att manipulera börsmarknaden. Deras nästa mål var en svensk tech-miljardär vid namn Henrik Forss. Hans företag stod i begrepp att lansera en revolutionerande AI-teknik, men om Forss dog i en “tragisk skidolycka” i Alperna nästa vecka, skulle aktierna rasa – och Arkitekten stod redo att köpa upp allt, precis som Julian hade gjort med Vale.
Marcus död hade varit affärer. Min “död” i branden hade varit affärer.
Jag såg på listan. Jag hade hämnats Marcus, men mörkret som tog honom existerade fortfarande. Vanessa och Julian var bara grenar på ett ruttet träd. Arkitekten var roten.
Jag insåg i det ögonblicket att jag inte längre flydde. Elena Vale brann upp i det där huset. Klara Lindberg var bara en fasad. Jag hade överlevt för ett syfte. Jag hade resurserna, jag hade smärtan som bränsle, och jag visste hur monster tänkte, för jag hade fötts ur deras eld.
Jag bokade ett privatplan till Genève. Jag packade min käpp, nya pass och utrustning.
Jag skulle hitta Henrik Forss. Jag skulle ligga steget före Arkitekten. Och när jag väl fann mannen som hade orkestrerat förstörelsen av mitt liv, skulle jag inte stänga in honom bakom en ståldörr och låta elden göra jobbet.
Jag skulle riva hans imperium till grunden med mina egna händer.
Spelet hade bara börjat.
