Ekot av det tunga stålet som slog igen dröjde sig kvar i luften, en mörk klang som överröstade det hungriga dånet från elden. Vanessa stod blickstilla. Hennes hand var fortfarande halvvägs utsträckt mot handtaget som nu var låst, inkapslat bakom en ogenomtränglig sköld av militärklassat stål. Den tjocka, svarta röken slickade hennes anklar, mörk och hotfull, men för ett ögonblick verkade hon inte ens märka den.

Kaffekoppen stannade halvvägs till mina läppar. Jag kände hur kylan spred sig från min nacke och ner längs ryggraden. Självmord? Julian var en fegis, ja, men han var också en narcissist. Han skulle ha anlitat de bästa försvarsadvokaterna i landet. Han skulle ha försökt köpslå, peka fingrar, erbjuda information i utbyte mot ett mildare straff. Han skulle aldrig ha hängt sig själv i ett lakan.

Han hade blivit tystad.

Jag öppnade min bärbara dator och loggade in på det krypterade nätverk jag använt för att spåra Aegis Solutions. Säkerhetsföretaget som hade utfört sabotaget mot Marcus och mig. När jag tidigare hade grävt i deras filer fann jag att Julian var deras huvudsakliga kontaktperson i Vale-affären. Men Aegis var inget vanligt säkerhetsbolag. Det var ett nätverk av legosoldater och företagsspioner, specialiserade på att få mord att se ut som olyckor.

Julian hade varit en kund, inte ledaren. Och nu när han var arresterad utgjorde han en risk för Aegis. Han kände till deras namn, deras metoder. Så de raderade honom.

Vilket innebar att de också visste vem som hade exponerat honom.

En svag, nästan ohörbar vibration i mitt säkerhetssystem fångade min uppmärksamhet. En röd lampa blinkade på skärmen: Perimeter Breach. Hisschakt B.

Jag hade valt takvåningen just för att den var en fästning. Tre dolda flyktvägar, pansarglas i fönstren och rörelsesensorer i ventilationen. Någon hade tagit sig förbi lobbyns säkerhetsvakter och kopplat förbi hissens huvudkort. De var här för att städa upp den sista lösa tråden. De var här för mig.

Mitt hjärta började slå snabbare, inte av rädsla, utan av en bekant, iskall beslutsamhet. Elden i Vale-godset hade bränt bort all min rädsla. Kvar fanns bara stål.

Jag rörde mig tyst över golvet. Jag släckte alla lampor med en knapptryckning på min telefon och lägenheten sjönk in i ett djupt mörker, enbart upplyst av stadens avlägsna neonljus som trängde genom de stora fönstren. Jag plockade upp min käpp, skruvade av det silverfärgade handtaget och drog ut den långa, sylvassa titan-klingan som var dold inuti. Sedan tog jag plats i skuggan bakom en massiv marmorpelare nära entrén.

Ett svagt, elektroniskt klick hördes från den tunga säkerhetsdörren. Låset hade blivit hackat. Dörren gled upp utan ett ljud.

En gestalt steg in i mörkret. Klädd i svart från topp till tå, med en ljuddämpad pistol höjd och nattkikarsikte nedfällt över ögonen. Inkräktaren rörde sig med en katts grace, svepte med vapnet över vardagsrummet, steg för steg.

Jag andades ytligt. Jag lät honom passera pelaren. När han var två meter in i rummet, vände han ryggen mot mig för en bråkdel av en sekund.

Jag slog till.

Käppen träffade honom hårt baksidan av knävecket, en exakt träff mot nerven. Mannen grusade till och vek sig dubbel, men han var ett proffs – i fallet roterade han och försökte rikta vapnet mot mig. Jag var snabbare. Jag sparkade undan pistolen med min friska fot och pressade titanklingan mot hans hals.

“Rör du dig en millimeter till,” viskade jag i mörkret, “så skär jag av din halspulsåder.”

Mannen stelnade till. Han andades tungt. Under nattkikarsiktet kunde jag se ett stoiskt, ärrigt ansikte.

“Vem skickade dig?” frågade jag.

Han log, ett blottande av vita tänder i dunklet. “Du är bra. Bättre än de sa. Men du kan inte stoppa dem. Arkitekten vet att du lever, Elena.”

Att höra mitt gamla namn skickade en stöt genom mig. Aegis visste. Julian måste ha hunnit varna dem innan han tystades.

“Arkitekten?” sa jag och tryckte bladet hårdare mot hans hud. En tunn droppe blod sipprade fram. “Vem är det?”

“Mannen som städar upp världen,” väste mördaren. “Du störde ordningen. Du tog Vales pengar, pengar som var öronmärkta för oss. Du tror att din lilla show på galan var slutet? Det var bara…”

Innan han hann avsluta meningen gjorde han en plötslig, våldsam rörelse framåt, kastade sig rakt mot min klinga i ett försök att nå en kniv i sitt eget bälte. Han valde döden framför att bli förhörd. Det gick på ett ögonblick. En mörk pöl spred sig snabbt över det dyra trägolvet.

Jag backade långsamt. Mitt andhämtning var tung, men min hjärna arbetade redan på högvarv.

Aegis Solutions leddes av någon som kallades Arkitekten. De ville ha Vale-pengarna för att finansiera sina operationer. Och de skulle inte sluta jaga mig förrän jag var död på riktigt.

Jag torkade av bladet på mannens jacka, skruvade tillbaka det i käppen och gick fram till min dator. Jag hade sju minuter på mig innan mina egna säkerhetslarm, som jag nu aktiverade, skulle kalla hit polisen. Sju minuter för att radera Klara Lindbergs digitala närvaro i lägenheten, ladda ner alla filer från inkräktarens krypterade telefon och försvinna ut i natten.

När polisen stormade lägenheten fann de bara en död inbrottstjuv och en öppen altandörr. Klara Lindberg var borta.