När bilen stannade framför ett exklusivt lägenhetskomplex med strikta säkerhetssystem förstod Galina att hennes avlidne make hade använt sina sista krafter för att lägga ut ett perfekt nät. Just i detta ögonblick hade den ekonomiska specialstyrkan stormat det gamla huset och spärrat av brottsplatsen. Irina kunde inte hitta anteckningsboken som var gömd i det stora sovrummet, eftersom Viktor hade skickat den till advokaten flera månader tidigare. Det enda Irina hittade var en husrannsakningsorder och en häktningsorder.
Några timmar senare, i den varma nya lägenheten med en svag doft av varmt te, lyste Galinas telefon upp igen. Det var fortfarande Andrejs nummer, men den här gången hördes bara kvävda snyftningar i total panik. “Mamma… polisen har satt handbojor på Irina. De beslagtar alla dokument. De säger att jag är medbrottsling i bedrägeri och förskingring av egendom. Mamma, rädda mig! Ge tillbaka huset till mig, jag ber dig mamma, jag är ditt eget kött och blod!”
Galina stod tyst vid glasfönstret och tittade ner på stadens lysande gatlyktor som skingrade den iskalla dimman. Hon mindes Andrejs kalla blick när han trummade med fingrarna på ratten. Hon mindes ögonblicket då han tvingade av henne från bilen vid den öde busshållplatsen, och betraktade mamman som hade fött honom som en kasserad sak.
“Du hade en hel livstid på dig att vara en son,” viskade Galina, hennes röst var fjäderlätt och smälte in i den tysta natten. “Men du valde att bli en rånare i ditt eget hem. Din far hade rätt, Andrej. Det finns priser som man måste betala med resten av sitt liv.”
Hon sänkte långsamt telefonen, tog ut SIM-kortet, bröt det i två delar och kastade det beslutsamt i papperskorgen. Imorgon skulle solen gå upp igen över gatorna i denna stad. Det skulle inte finnas något spår av förräderi, inga fler lögner som kvävde hjärtat i det gamla köket. Galina Sokolova skulle gå vidare, inte med resignationen hos en övergiven mor, utan med stoltheten hos den sista överlevande, som innehar hela arvet och hedern efter sin avlidne make.
