Efter begravningen av hennes man körde hennes son ut henne till utkanterna — och det var då sanningen började.
Efter Viktors begravning tänkte Galina Sokolova varken på pengar, huset eller ens på morgondagen.
Allt hon kunde känna var en trötthet, tung som ett vått svart tyg, och en märklig tomhet inombords som varken fylldes av kondoleanser, andras kramar eller lukten av kyrkogårdsblommor, som verkade ha etsat sig in i huden tillsammans med frosten och den råa jorden.
De hade levt tillsammans i fyrtiotre år.
Ett hus.
Ett bord.
En son.
Och det verkade för henne att hon efter begravningen åtminstone skulle ha detta kvar: vägen hem, te i köket, tystnaden i sitt eget rum, den gamla duken som det så ofta hade stått borsch på, kastrullen med vareniki på högtider, handduken hopvikt vid ikonerna som hon hade sparat sedan sin ungdom.
Huset var inte bara ett tak över huvudet för henne.
Det var minnet av vem hon var bredvid sin man, och om vem deras son blev i just det köket medan han växte upp, åt, var arg, teg och låtsades att han inte märkte någonting.
Men Andrej gav henne inte ens tid att hämta andan.
När kistan sänktes ner i jorden, när folk började skingras, när Irina — hans fru — fortfarande stod vid graven i mörka solglasögon och snabbt viskade något i sin mans öra, märkte Galina redan att sonen hade fått det där speciella uttrycket i ansiktet som han alltid tog till inför ett obehagligt samtal.
I barndomen var det blicken hos en pojke som ertappats med en lögn.
Nu var det blicken hos en vuxen man som redan hade bestämt allt och bara väntade på rätt tillfälle att säga det högt.
Han sade ingenting vid graven.
Han sade ingenting vid kyrkogårdens portar.
Han öppnade bara bilen och sade:
— Sätt dig, mamma.
Galina satte sig.
Till en början verkade vägen normal.
Sedan började de bekanta gatorna försvinna en efter en.
Butiken där hon köpte bröd och salt till varje högtid.
Apoteket på hörnet.
Grannens hus.
Sedan de sista bekanta gårdarna.
Sedan bara motorvägen, dimman och den våta asfalten som speglade den grå himlen som ett främmande ansikte.
Andrej trummade med fingrarna på ratten.
Ett.
Två.
Precis så gjorde han i barndomen när han ljög henne rakt i ögonen.
Hon kom ihåg det alltför väl.
En mor kan glömma ett datum, hon kan glömma ett pris, hon kan glömma en främlings efternamn, men hon glömmer aldrig den handrörelse som avslöjar en lögn hos sitt eget barn.
I Galinas svarta väska låg inte bara en näsduk och hennes mans radband.
Där låg ett gult kuvert.
Viktor hade räckt över det till henne tre dagar före sin död, när han fortfarande bara kunde tala i korta meningar och kämpade för att hämta andan.
Han bad om vatten.
Bad om att dörren skulle stängas.
Sedan tittade han på henne som om han ville minnas hennes ansikte för alltid och sade:
— Om Andrej förändras efter begravningen, bråka inte. Gå långt bort från huset och öppna det här där.
Galina trodde då att sjukdomen förvirrade hans tankar.
Nu förstod hon: han var inte förvirrad.
Han varnade.
När bilen stannade vid en övergiven busshållplats i utkanten av staden kände Galina hur något kallt och tydligt klickade till inombords.
Inga människor.
Inga ljus.
Bara en rostig skylt, våt jord och en tystnad där man till och med kunde höra hur vinden prasslade längs den tomma vägkanten.
Andrej stängde av motorn och tittade på henne för första gången inte som på en mor, utan som på ett hinder.
— Här går du av.
Denna mening nådde henne inte omedelbart.
Först hörde hon den med öronen.
Sedan zrozod hon den med förståndet.
Och först efter det slog smärtan till i bröstet som om någon hade knuffat henne hårt och mycket precist med båda handflatorna.
— Vad sade du?
— Gör det inte komplicerat, mamma.
— Jag har precis begravt din far.
— Och jag är trött på att släpa allt detta själv, — svarade han så torrt att kylan rann nerför hennes rygg. — Huset ska säljas. Irina och jag börjar om på nytt.
Galina teg i några sekunder, eftersom ord ibland är för tunga för om att falla på en gång.
— Sälja mitt hus?
— Pappas hus.
— Mitt liv är också där.
Andrej skrattade till kort.
Utan glädje.
Utan värme.
Utan skam.
— Du har inga pengar. Ingen ork. Och du har ingen. Gör ingen scen.
Detta var det mest skrämmande av allt.
Inte själva råheten.
Not avlämningen i utkanten.
Inte dimman, kylan och den övergivna busshållplatsen.
Skrämmande var hur självsäkert han sade det.
Som om han redan i flera veckor eller till och med månader hade förberett sig för detta ögonblick.
