Och upptäckte att vårt sparkonto innehöll exakt 214 dollar.

Fyra års sparande.

Nästan 96 000 dollar.

Borta.

Jag såg på Rebecca.

Hon såg på mig.

Och i det ögonblicket insåg vi båda något fruktansvärt.

Nathan hade inte bara ljugit för två kvinnor.

Han hade använt den ena kvinnans pengar för att bygga upp sitt liv med den andra.

Men det värsta hade ännu inte hänt.

Plötsligt ringde Rebeccas mobil.

Hon tittade på skärmen.

Hennes ansikte blev kritvitt.

”Det är Emma”, viskade hon.

Hon svarade.

”Älskling?”

Jag såg hur hennes ansiktsuttryck förändrades från förvirring till ren fasa.

”Vad menar du med att han är där?”

Hon reste sig så hastigt att stolen föll bakåt.

”Emma, lyssna på mig. Skriv inte under någonting!”

Sedan vände hon sig mot mig.

”Olivia, vi måste gå. Nu!”

”Varför?”

Rebeccas händer skakade.

”Nathan är hemma hos vår dotter.”

”Och?”

Hon svalde.

”Han försöker övertala henne att skriva över det gula huset på honom.”

Jag stirrade på henne.

”Varför skulle hon äga huset?”

Rebeccas röst brast.

”För att jag skrev det i Emmas namn för att skydda hennes framtid.”

Vi skyndade oss ut.

Under bilresan berättade Rebecca något mer.

Nathan hade nyligen förlorat sitt jobb.

Han hade dolt det för oss båda.

Han hade också dragit på sig enorma skulder.

Och tydligen hade han planerat att sälja det gula huset.

Huset som köpts för mina besparingar.

Huset som var registrerat i hans dotters namn.

Huset som han hade lovat Rebecca skulle stanna i familjen för alltid.

När vi kom fram till Emmas lägenhet stod Nathan i vardagsrummet med en mapp full av dokument.

Emma satt på soffan och grät.

Han vände sig om när han hörde dörren öppnas.

Och för första gången på åtta år såg jag äkta rädsla i hans ögon.

”Olivia? Rebecca? Vad gör ni här?”

Rebecca gick rakt fram till sin dotter.

Jag gick mot Nathan.

”Var är mina pengar?”

Han sa ingenting.

”96 000 dollar, Nathan. Var är de?”

Han tittade på Rebecca.

Sedan tillbaka på mig.

”Olivia, jag kan förklara.”

Jag höll nästan på att skratta.

Samma mening igen.

Samma mening som han hade använt utanför restaurangen.

Jag tog mappen ur hans händer.

Där låg dokument om det gula huset.

Och något annat.

En låneansökan.

Nathan försökte låna 180 000 dollar med huset som säkerhet.

Men det som fick mitt blod att frysa var namnet bredvid orden ”Ytterligare borgensman”.

Olivia Bennett.

Mitt namn.

Och under det stod en underskrift.

Min underskrift.

Men jag hade aldrig skrivit under någonting.

Jag tittade långsamt upp.

”Har du förfalskat min underskrift?”

Nathan sträckte sig efter mappen.

Jag drog mig undan.

”DU HAR FÖRFALSKAT MIN UNDERSKRIFT?”

Emma började gråta ännu mer.

Rebecca tog fram sin mobil.

”Jag ringer polisen.”

Nathan sjönk plötsligt ner på en stol.

Han begravde ansiktet i händerna.

Sedan sa han något jag aldrig kommer att glömma.

”Jag tänkte betala tillbaka allt till alla.”

Alla.

Inte ”dig”.

Inte ”Rebecca”.

Alla.

Det var då jag förstod att det kanske fanns fler offer.

Under de följande veckorna kom sanningen fram.

Nathan hade levt på lånade pengar i flera år.

Han hade ljugit om sina inkomster, dolt skulder och flyttat pengar mellan konton för att dölja hur mycket han var skyldig.

Han hade också tagit lån med hjälp av Rebeccas personuppgifter.

Det gula huset fanns på riktigt, men den lyckliga framtid han hade lovat oss båda var bara en fantasi.

Rebecca och jag lämnade över våra underlag till utredarna och anlitade varsin advokat.

Myndigheterna började granska de misstänkt förfalskade underskrifterna och de ekonomiska transaktionerna.

Jag lämnade också in en civilrättslig stämningsansökan för att få tillbaka mina besparingar.

Processen pågår fortfarande.

Men något oväntat hände efteråt.

Rebecca och jag blev vänner.

Inte direkt.

Till en början påminde hennes ansikte mig om allt jag hade förlorat.

Men så småningom insåg vi att ingen av oss hade varit den andras fiende.

Vi hade båda älskat samma man.

Och han hade svikit oss båda.

Tre veckor efter det katastrofala frieriet återvände jag till restaurangen där allting hade börjat.

Jag satte mig vid samma bord.

Beställde samma dessert.

Och öppnade den lilla sammetsasken.

Där låg platinaringen.

Ringen jag hade köpt till en man som aldrig hade förtjänat den.

Jag stirrade på den länge.

Sedan tog jag fram mobilen och ringde min syster.

”Minns du när du sa att jag inte borde vänta på Nathan för alltid?”

”Ja?”

”Du hade rätt.”

Hon blev tyst.

Sedan frågade hon: ”Mår du bra?”

Jag tittade på ringen.

Och för första gången på flera veckor log jag.

”Jag börjar må bättre.”

Nästa morgon lämnade jag tillbaka ringen.

För pengarna bokade jag en resa för mig själv.

Ingen pojkvän.

Inga löften.

Ingen väntan.

Bara jag.

Men två dagar före min flygresa kom ett litet kuvert till min lägenhet.

Det fanns ingen avsändare.

Inuti låg ett handskrivet brev från Emma.