”Förklara VAD? Att du har haft en fru hela tiden?”

”Det är inte som du tror!”

”Då får du berätta vad jag ska tro!”

Han såg sig nervöst omkring.

Sedan sa han något som fick mig att stelna.

”Hon vet om dig.”

Jag stirrade på honom.

”Vad?”

”Min fru vet om dig, Olivia.”

Mina händer började skaka.

”Och hon vill träffa dig.”

Den natten gick jag inte hem.

Jag tog in på ett hotell, stängde av mobilen och grät tills det blev morgon.

När jag till slut satte på den igen hade jag 43 missade samtal från Nathan.

Och ett meddelande från ett okänt nummer.

”Olivia, jag heter Rebecca Brooks. Jag är Nathans fru. Snälla, klandra inte dig själv. Det finns något om Nathan som du förtjänar att få veta. Träffa mig i morgon klockan 14 på Riverside Café. Kom ensam.”

Jag läste meddelandet minst tjugo gånger.

En del av mig ville radera det.

En annan del behövde desperat få svar.

Så nästa eftermiddag gick jag dit.

Rebecca väntade redan på mig.

Hon såg ut att vara omkring fyrtio år.

Hon var vacker och elegant, med mörkt hår uppsatt i en prydlig knut.

När jag närmade mig reste hon sig.

”Olivia?”

Jag nickade.

Hon såg på mig med ett uttryck jag inte kunde förstå.

Det var inte ilska.

Det var inte svartsjuka.

Det var medlidande.

”Jag är ledsen”, sa hon tyst.

Jag satte mig ner.

”Hur länge har ni varit gifta?”

”Sjutton år.”

Jag mådde illa.

Hon tvekade.

”Ja. En dotter.”

Jag pressade händerna mot bordet.

”Bor Nathan hos dig?”

”Nej.”

Rebecca öppnade sin handväska.

Hon tog fram ett fotografi.

Det föreställde Nathan, mycket yngre, stående bredvid Rebecca och en liten flicka med blonda lockar.

Jag kände genast igen honom.

Men något med fotografiet oroade mig.

Flickan såg bekant ut.

Väldigt bekant.

”Vem är det här?” frågade jag.

Rebeccas ögon fylldes med tårar.

”Vår dotter Emma.”

”Hur gammal är hon nu?”

”Tjugoett.”

Jag stirrade på fotografiet igen.

Sedan förstod jag varför flickan såg bekant ut.

Tre år tidigare hade Nathan presenterat mig för en ung kvinna som hette Emma.

Han hade sagt att hon var hans systerdotter.

Hon hade bott hos oss en hel helg.

Jag hade lagat middag åt henne.

Vi hade gått och shoppat tillsammans.

Hon hade till och med kramat mig när hon sa hej då.

”Herregud”, viskade jag.

Rebecca nickade.

”Ja. Just den Emma.”

Jag höll handen för munnen.

”Varför skulle han ljuga om sin egen dotter?”

Rebecca sänkte blicken.

”För att han inte ville att du skulle ställa frågor.”

”Vilka frågor?”

Hon tog ett djupt andetag.

”För åtta år sedan separerade Nathan och jag. Han flyttade ut, och vi kom överens om att skilja oss.”

Jag rynkade pannan.

”Varför gjorde ni inte det då?”

”För att Emma blev allvarligt sjuk.”

Min ilska mattades av.

Rebecca fortsatte.

”Hon var tretton år. Hon behövde behandling, ständig tillsyn och oss båda. Vi bestämde oss för att skjuta upp skilsmässan tills hon blev frisk.”

”Mår hon bra nu?”

”Ja. Hon är frisk.”

”Varför är ni fortfarande gifta då?”

Rebecca tvekade.

”För att Nathan hela tiden hittade nya anledningar att skjuta upp skilsmässan.”

Jag stirrade på henne.

”Han sa till mig att han inte kunde gifta sig med mig eftersom äktenskap var meningslöst.”

Rebecca log sorgset.

”Det sa han också till mig när jag bad honom att slutföra vår skilsmässa.”

Något inom mig gick sönder.

I åtta år hade jag trott att Nathan var rädd för att binda sig.

Men det var han inte.

Han var rädd för att fatta ett beslut.

Rebecca sträckte sig över bordet.

”Olivia, det finns en sak till.”

Jag såg upp.

”Snälla. Jag tror inte att jag klarar av att höra mer.”

Hon sköt fram ett andra fotografi mot mig.

Det visade Nathan framför ett vackert gult hus.

Ett litet gult hus.

Med ett vitt staket.

Precis som huset jag hade drömt om sedan jag var barn.

Mitt hjärta började slå hårt.

”Var är det här?”

Rebecca svarade tyst.

”Det är huset Nathan köpte förra året.”

Jag blinkade.

”Han köpte ett hus?”

”Ja.”

”Med vem?”

Rebecca såg mig rakt i ögonen.

”Med mig.”

I flera sekunder kunde jag inte säga ett ord.

Nathan hade berättat för mig att vi inte hade råd med ett hus.

Han hade insisterat på att vi behövde spara mer pengar.

Under fyra års tid hade jag satt in nästan hälften av min lön på vårt gemensamma sparkonto.

”Rebecca”, viskade jag, ”var kom pengarna ifrån?”

Hennes ansiktsuttryck förändrades.

”Vilka pengar?”

”Våra besparingar. Nathan sköter dem.”

Rebecca ställde långsamt ner sin kaffekopp.

”Olivia … Nathan sa till mig att han hade ärvt pengarna från sin pappa.”

Hans pappa.

Mannen som fortfarande levde.

Mannen vi hade besökt under julen bara tio månader tidigare.

Jag tog fram mobilen.

Öppnade vår bankapp.