“Jag sa ju det. Vandring.”

“Med vem?”

“Vad spelar det för roll?”

“Walter, lyssna noga.”

“Vad nu?”

“Reagera inte.”

Han fnös.

“Vad?”

“Titta inte på henne. Säg inget. Bara lyssna på mig.”

En paus.

“Har du tappat förståndet?”

Jag var nära att skrika.

“Walter, kvinnan bredvid dig är inte den du tror att hon är.”

Tystnad.

“Kliv ur bilen när du når en trång plats. Gå inte ut på en tyst stig med henne.”

“Vad pratar du om?”

“Hon sätter dit dig.”

Han skrattade.

Faktiskt skrattade.

Ljudet var så otroligt att jag tryckte luren hårdare mot örat.

“Åh, Evelyn. Nu skriver du detektivhistorier?”

“Jag hörde henne.”

“Hörde vem?”

“Melissa.”

Skrattet tystnade.

“Jag hörde henne ringa ett samtal när du gick in på toaletten.”

Walters röst förändrades.

“Hur skulle du höra det?”

“Glöm hur. Lyssna på mig.”

“Du har spionerat på mig?”

“Walter, någon väntar på det där berget.”

Han andades ut argt.

“Det här är för att du förlorade argumentet igår kväll.”

“Nej.”

“Du står inte ut med att jag tog ett beslut utan dig.”

“Ditt beslut har redan kostat oss nästan allt.”

“Inget är förlorat.”

“Hon sa att pengarna flyttades via andra konton.”

Tystnad.

I en hoppfull sekund trodde jag att jag hade nått honom.

Sedan gav han ett kort, avfärdande skratt.

“Det räcker.”

“Walter.”

“Du behöver hjälp.”

Jag slöt ögonen.

“Snälla.”

Han hade inte hört det ordet från mig ofta.

“Ut ur bilen.”

“Jag lägger på.”

“Om du går uppför den där stigen kanske du inte kommer ner igen.”

Hans svar var tyst och grymt.

“Sluta göra bort dig.”

Samtalet avslutades.

Jag stod orörlig.

Genom avlyssningsutrustningen hörde jag Melissa fråga: “Vad handlade det där om?”

Walter svarade genast.

“Min fru.”

“Vad ville hon?”

“Hon säger att du planerar att bli av med mig på berget.”

Det blev en halv sekunds tystnad.

En halv sekund.

Då brast Melissa ut i skratt.

Walter anslöt sig till henne.

“Herregud,” sa Melissa. “Hon tittar för mycket på tv.”

“Det var vad jag sa till henne.”

“Hon tror verkligen att jag tog dig hela vägen hit för att skada dig?”

“Igår fick hon reda på investeringen. Hon är rasande.”

Melissas röst mjuknade igen.

“Oroa dig inte för henne.”

Walter suckade.

“Jag försöker låta bli.”

Jag tog ut hörlurarna.

I kanske tio sekunder övervägde jag att inte göra någonting.

Jag hade varnat honom.

Han hade förolämpat mig.

Han hade hånat mig inför kvinnan som planerade att förråda honom.

Han hade tagit våra pengar.

Han hade ljugit.

Han hade knuffat ner mig på golvet.

En bitter del av mig viskade att jag redan hade gjort nog.

Sedan föreställde jag mig att våra barn fick ett telefonsamtal.

Deras far hade fallit på ett berg.

En olycka.

Inget misstänkt.

Och någonstans skulle Melissa le med våra pengar.

“Nej,” sa jag högt.

Jag satte tillbaka hörlurarna, tog bankboken, drog på mig en jacka och gick.

Jag gick direkt till närmaste polisstation.

Polisen bakom disken tittade upp när jag kom in.

“Jag behöver hjälp.”

Han såg mitt ansikte och reste sig.

“Vad hände?”

“Min man tas till ett berg av en kvinna som planerar att få något att hända honom.”

Polisen stirrade på mig.

“Frun, ta det lugnt.”

“Jag kan inte sakta ner. De kör just nu.”

“Vem kör?”

“En kvinna som heter Melissa. Hon undervisar i yoga.”

“Vart ska de?”

“Jag vet inte exakt. Någonstans västerut. Jag kan höra deras navigation.”

“Du kan höra dem?”

Jag tvekade.

Det var den delen som lät omöjlig.

“Jag lade en avlyssningsenhet i min mans mobilfodral.”

Officerens uttryck förändrades.

Han kastade en blick på en annan polis.

Jag visste exakt vad de tänkte.

Äldre kvinna.

Äktenskapsgräl.

Hemlig övervakningsutrustning.

Vild historia.

Jag tog ut hörlurarna och höll dem mot honom.

“Lyssna.”

Han tog dem inte omedelbart.

“Frun, att spela in någon utan tillstånd kan skapa juridiska problem beroende på omständigheterna.”

“Du kan arrestera mig senare.”

Hans ögonbryn höjdes.

“Snälla.”

Min röst brast.

“Rädda honom först.”

Det fick honom att sträcka sig efter hörlurarna.

Just då pratade Walter och Melissa om berget.

Melissa sa, “Den här vägen är vanligtvis tom. Det är därför jag valde den. Tyst, vackert, inga folkmassor.”

Walter svarade glatt, “Perfekt.”

Officerens hållning förändrades.

Jag öppnade bankboken.

“Det här kontot hade över en miljon dollar.”

Han tittade ner.

“Nu har den ungefär åttatusen.”

Jag pekade på transaktionssidorna.

“Den där kvinnan sa just att pengarna hade flyttats via andra konton. Tidigare hörde jag en man säga åt min man att hålla allt hemligt.”

Den andra officeren kom närmare.

“Vilken man?”

“Jag vet inte hans riktiga namn. Walter tror att han är Melissas släkting. Han säger att han har tillgång till någon särskild fastighetsmöjlighet.”

“Egendom?”

“En enhet som påstås vara värd tre gånger vad Walter betalade.”

Båda poliserna utbytte en blick.

Jag fortsatte snabbt.