“Skulle det vara värre än att flytta våra livsbesparingar?”

“Du har ingen aning om vad du lägger dig i.”

“Där är det igen.”

“Vad?”

“Den meningen. Den som folk använder när de inte kan förklara något.”

Walter såg nu rasande ut.

“Du tror alltid att du vet allt.”

“Nej. Det är därför jag ställer frågor.”

Han gick fram och tillbaka in i vardagsrummet.

“Den här lägenheten är värd tre gånger så mycket som jag lägger in. Minst.”

“Vilken lägenhet?”

Hans mun stängdes.

Jag väntade.

Walter svor tyst för sig själv.

“Du sa ju lägenhet.”

Han drog handen över ansiktet.

“Jag borde inte ha sagt något.”

“Var är den?”

“Den är inte klar.”

“Var?”

“Sluta fråga.”

“Vem äger den?”

“Ingen än.”

Jag stirrade på honom.

Han försökte återhämta sig.

“Det finns en enhet. Någon som vunnit rätten att köpa det kan inte slutföra betalningen. Det finns ett sätt för mig att ingripa.”

“Och på något sätt ges en egendom värd tre miljoner dollar till dig för en miljon.”

“Ser du? Det är precis därför jag inte ville berätta för dig.”

“För att det låter omöjligt?”

“För att du är negativ till allt.”

Jag var nära att le.

“Walter, om någon har en fastighet värd tre miljoner dollar och behöver en miljon dollar, varför skulle de inte sälja den ordentligt?”

“Så funkar det inte.”

“Hur fungerar det då?”

“Jag sa ju det. Det finns insiders inblandade.”

Ordet fick något kallt att röra sig genom mig.

“Insiders.”

“Ja.”

“Regeringsinsiders?”

Hans tystnad svarade.

“Och om någon får reda på det?”

“Affären försvinner.”

“Det var vad han sa till dig.”

Walter korsade armarna.

“Han vet vad han gör.”

“Vet Melissa också vad hon gör?”

Hans ansikte tappade färg.

För första gången den kvällen hade Walter inget svar förberett på sig.

Jag såg hans strupe röra sig.

Sedan hårdnade hans ögon igen.

“Jag vet inte vad du pratar om.”

“Yogainstruktören.”

“Du följde efter mig.”

Jag förnekade det inte.

“Du ljög om vandringen.”

“Så?”

“Du ljög om fisket.”

“Så jag gick på yogaklasser. Jag skämdes. Nöjd nu?”

“Nej.”

“Vad vill du då?”

“Sanningen.”

“Jag gav den till dig.”

“Nej, Walter. Du gav mig tre olika lögner staplade ovanpå varandra.”

Han gick mot sovrummet.

Jag följde efter.

“Är det hon som introducerade dig för den där mannen?”

Han stannade.

Det räckte.

“Är hon det?”

Walter vände sig om.

“Jag är klar med att prata om det här.”

“Det är jag inte.”

“Du får inte bestämma allt.”

“Tydligen gör inte du det heller. Du har redan bestämt dig för oss båda.”

Han gick förbi mig.

Vi bråkade långt efter midnatt.

Jag försökte ilska.

Jag försökte med förnuft.

Jag frågade honom vilken bank som tog emot överföringarna.

Han vägrade.

Jag bad om ett dokument.

Han vägrade.

Jag frågade efter mannens namn.

Han vägrade.

Till slut, utmattad och förödmjukad, frågade jag honom något enklare.

“Om detta är legitimt, varför måste din egen fru hållas i mörkret?”

Walter såg på mig med ett uttryck jag aldrig sett förut.

Synd.

Det skrämde mig mer än hans ilska.

“Du kommer att förstå när pengarna kommer tillbaka,” sa han. “Då kommer du vara glad att jag inte lyssnade på dig.”

“När?”

“Några månader.”

“Och om den inte gör det?”

“Det kommer det.”

“Hur vet du det?”

“För att jag gör det.”

Det finns människor som blir svårare att resonera med ju mer rädda de är.

Walter hade nått den platsen.

Varje fråga blev en attack.

Varje tvivel blev respektlös.

Varje varning blev bevis på att alla andra saknade hans syn.

När himlen bortom gardinerna började gråna hade jag ingenting kvar.

Jag lägger mig ner utan att byta kläder.

Vid något tillfälle drog utmattningen över mig.

Ett ljud nära ytterdörren väckte mig.

Jag öppnade ögonen.

Walter var klädd i vandringskläder.

Klockan hade ännu inte gått sju.

Jag sprang ut i korridoren barfota.

“Vart ska du?”

Han drog remmen på sin ryggsäck över ena axeln.

“Ut.”

“Vi är inte klara.”

“Ja, det är vi.”

“Nej, Walter.”

Han sträckte sig efter dörren.

Jag ställde mig framför den.

“Flytta på dig.”

“Inte förrän du berättar vart våra pengar tog vägen.”

“Jag sa ju det.”

“Nej. Du gav mig en saga.”

Hans ansikte mörknade.

“Jag sa flytta på dig.”

Jag stod mellan honom och dörren.

“Om du går nu, förvänta dig inte att det här samtalet försvinner när du kommer tillbaka.”

“Evelyn.”

“Nej.”

Han försökte nå runt mig.

Jag blockerade honom igen.

Hans frustration brast.

Walter knuffade undan mig.

Det var inget dramatiskt slag.

Det behövde det inte.

Min axel slog i skoskåpet i trä och jag föll hårt ner på ett knä.

Walter frös till i en halv sekund.

Mannen jag hade bott med i fyrtio år hade aldrig behandlat mig så.

Han tittade på mig.

Sedan tittade han mot dörren.

Och han valde dörren.

Den slog igen bakom honom.