Evelyns leende var vasst som en kniv. ”Vi bränner ner deras korthus till grunden. Jag kommer att lämna in skilsmässopapperen i eftermiddag. Samtidigt fryser vi alla återstående gemensamma tillgångar och jag kontaktar banken angående urkundsförfalskningen. Greg kommer att behöva svara på varför han förfalskat sin frus namnteckning för att ta ut lån. När banken inser att säkerheten är baserad på bedrägeri kommer de att kalla in lånet omedelbart.”
”Och Patricia?”
”Patricia står som borgensman för hans företagslån,” konstaterade Evelyn lugnt. ”När företaget kraschar, vilket det kommer att göra utan din inkomst den här veckan, faller den skulden direkt på henne. Hon kommer att förlora sitt hus.”
Jag tänkte på matsalen med kristallkronan, där hon hade proklamerat att hennes ord var lag. ”Gör det,” sa jag.
Fallet
De närmaste veckorna blev en uppvisning i desperation. Gregs värld kollapsade inte långsamt; den imploderade. Utan min veckovisa injektion av kapital för att täcka hans hål, studsade hans företagscheckar direkt. Leverantörerna vägrade leverera material. De anställda gick hem.
Han försökte kontakta mig konstant. När hans samtal inte kom fram dök han upp på mitt kontor.
Det var en tisdagseftermiddag, två veckor efter Thanksgiving. Jag satt i ett möte med mitt team när min assistent kom in, blek i ansiktet. ”Clare, din… jag menar, Greg är i receptionen. Han skriker och kräver att få träffa dig. Han vägrar gå.”
Jag bad om ursäkt till mitt team och gick ut i receptionen. Där stod han. Mannen som jag hade tyckt synd om, mannen som jag hade försörjt. Han såg förkrossad ut. Hans kläder var skrynkliga och han hade mörka ringar under ögonen.
”Clare!” ropade han så fort han såg mig. Han skyndade framåt, men säkerhetsvakten klev omedelbart in emellan oss. ”Clare, du måste stoppa din advokat! Banken ringde. De hotar med polisanmälan för förfalskningen. De… de ska utmäta huset!”
Flera av mina kollegor hade stannat upp och tittade på oss. Tidigare skulle jag ha skämts. Jag skulle ha gjort allt för att undvika en scen, dragit in honom i ett rum och försökt lugna honom. Precis som han hade sagt åt mig att göra på Thanksgiving när hans mamma kastade ut mig. Ställ inte till med en scen, Clare.
Nu stod jag bara där, helt oberörd, och lät tystnaden eka i lobbyn.
”Banken gör sitt jobb, Greg,” sa jag med en röst som bar hela vägen till hissarna. ”Du förfalskade min namnteckning för att stjäla hundratusentals dollar. Det är ett brott. Jag har inget med bankens beslut att göra. Det här är konsekvenserna av dina egna handlingar.”
”Du förstör mitt liv!” skrek han, nu med gråten i halsen. ”Du förstör mammas liv! Vi förlorar allt!”
”Ni hade ingenting från första början,” svarade jag kallt. ”Ni hade bara mig. Och ni var inte ens smarta nog att vara tacksamma för det. Escortera honom ut,” sa jag till vakten och vände på klacken. Jag hörde honom gråta när de ledde ut honom genom snurrdörrarna. Det var sista gången jag såg honom utanför en rättssal.
Mötet
Det slutgiltiga slaget kom i slutet av januari. Vi tvingades till ett medlingsmöte inför domstolsförhandlingarna för att försöka reda ut den oerhörda röran av lån, tillgångar och skulder.
Mötet hölls i Evelyns rymliga konferensrum. Jag satt bredvid Evelyn. På andra sidan bordet satt Greg, hans överarbetade och uppenbart frustrerade advokat, och, till min stora förvåning, Patricia.
Patricia såg inte ut som den stolt härskande matriarken längre. Hon hade åldrats tio år på två månader. Hennes dyra pärlhalsband hängde över en blus som plötsligt såg en storlek för stor ut. Men hennes blick var fortfarande fylld av det där patenterade giftet.
”Jag förstår inte varför min klient är närvarande här,” sa Gregs advokat trött. ”Men fru Caldwell insisterade.”
Patricia lutade sig omedelbart fram, ignorerade advokaterna och riktade in sig direkt på mig.
”Du är ett monster, Clare,” väste hon. ”Efter allt vi har gjort för dig. Efter att vi välkomnade dig in i vår familj. Du har saboterat min sons företag och nu försöker du göra mig hemlös. Banken skickade utmätningspapper på mitt hus igår. Är du nöjd nu? Är din lilla hämnd komplett för att jag sa några väl valda ord på en middag?”
Evelyn öppnade munnen för att ingripa, men jag lade en hand på hennes arm. Jag tittade lugnt på Patricia.
”Patricia,” sa jag, och njöt av hur min avslappnade ton fick hennes ansikte att rycka till av ilska. ”Du sa inte några väl valda ord. Du förklarade din makt. Men du glömde en mycket viktig detalj. Din makt var finansierad av mig. Ditt hus, det som banken nu tar ifrån dig, har renoverats med pengar som stals i mitt namn. Den bil du kör till mataffären betalades med pengar som borde ha gått till mitt bolån.”
”Greg hade rätt att använda de pengarna! Ni var gifta!” skrek hon.
