Baksätet i den bepansrade stadsjeepen var en klaustrofobisk mardröm av svart läder, rök och tyst panik. Bilen slungades genom nattens mörker med en vrålande motor, och gatlyktornas orangea sken fladdrade förbi fönstren likt pulserande blixtar. Monica pressade sig mot den kalla bildörren, hennes hjärta slog så hårt mot revbenen att det kändes som om det skulle krossas. Bredvid henne låg mannen – den fruktade maffiabossen Ethan – hopsjunken med ena handen krampaktigt sluten kring hennes handled. Hans grepp var av stål, trots att hans kropp skakade av våldsamma frossbrytningar. Drogen som hade varit avsedd för hennes egen, numera krossade, romantiska kväll härjade nu fritt i hans blodomlopp. Hans andhämtning var tung, rosslande, och svetten pärlade sig på hans panna medan den mörka kostymen fläckades av blod från en ytlig skottskada på axeln.
I framsätet satt två män i mörka kostymer. Föraren navigerade stadens underjordiska nätverk av bakgator med iskall precision, medan mannen i passagerarsätet febrilt talade i en krypterad telefon, hans röst en låg, hotfull brummande. Monica försökte dra åt sig sin arm, men Ethans grepp hårdnade omedelbart. Till och med i sitt delirium, förgiftad och blödande, utstrålade han en livsfarlig auktoritet. Han slog upp ögonen – mörka, djupt liggande ögon som glödde av en onaturlig, febrig hetta. Han fixerade henne med en blick som kunde frysa blod till is. Han sa ingenting, men budskapet var tydligt: om hon försökte fly, skulle hon inte överleva natten.
Tårarna som tidigare hade strömmat nerför Monicas kinder hade torkat och ersatts av en kall, bedövande chock. Hennes sinne var ett kaos av oförenliga bilder. Ena sekunden såg hon Leos ansikte, förvridet av njutning, begravt i hennes egen systers hals. Sängen, rosenbladen, det dyra vinet – hela hennes framtid hade krossats på ett ögonblick av de två personer hon litade mest på i hela världen. I nästa sekund kastades hon tillbaka till verkligheten, in i denna vansinnesfärd med en döende brottssyndikatsledare. Hon kände hur Ethans kropp plötsligt spändes. En våldsam hostattack skakade honom, och han sjönk djupare ner i sätet, nu farligt nära medvetslöshet.
Bilen bromsade in med ett skrikande ljud och svängde skarpt in i ett dolt, underjordiskt garage. De tunga ståldörrarna slöts omedelbart bakom dem med ett dovt eko, och stängde ute resten av världen. Framsätespassageraren, en bredaxlad man med ett ärr över ena ögat, hoppade ut och slet upp bakdörren. “Få ut honom!” röt han. Han kastade en mörk blick på Monica. “Och du, rör dig inte en millimeter om du värdesätter ditt liv.”
De drog ut Ethan, som nu var nästan helt okontaktbar. Drogen hade framkallat en svår allergisk chock; hans hud var brännande het och hans läppar hade antagit en svag blåaktig ton. Utan att tänka, driven av någon djupt rotad instinkt, snubblade Monica ut ur bilen efter dem. “Han kan inte andas ordentligt!” ropade hon, överröstande männens svordomar. “Vinet… det var spetsat med en muskelavslappnande drog, men i en massiv dos. Hans luftvägar håller på att kollapsa!”
Mannen med ärret stannade upp och blängde på henne. “Hur vet du det?” “För att det var mitt vin!” skrek hon tillbaka, rösten skakade av en blandning av skräck och undertryckt raseri. “Om ni inte ger honom adrenalin nu, kommer hans hjärta att stanna!”
Inne i det enorma, topphemliga säkerhetshuset som låg gömt ovanför garaget, förvandlades natten till en desperat kamp mot klockan. Monica, som tvingades agera under pistolhot, fick guida Ethans män genom de medicinska förråden de hade på plats. Hon hade ingen formell läkarutbildning, men hennes rädsla gav henne ett knivskarpt fokus. När de väl hade injicerat honom med de nödvändiga motgiften och stabiliserat hans andning, sjönk Ethan ner i en djup, onaturlig sömn på en enorm säng i husets huvudsovrum.
Männen lämnade henne ensam med honom, men låste dörren från utsidan. Hon var en fånge. Monica sjönk ner på golvet bredvid sängen och drog knäna mot bröstet. Kylan från marmorgolvet trängde igenom hennes tunna klänning – den klänning hon hade köpt enbart för Leo. Vid tanken på Leo vällde en ny våg av illamående över henne. Hur länge hade han och hennes syster bedragit henne? Hade de skrattat åt henne bakom hennes rygg? Den förlamande sorgen började långsamt förvandlas till ett mörkt, pulserande hat. Hon stirrade på mannen i sängen. Ethan. Han var ärrad, farlig, en man som styrde staden med järnhand. Ändå såg han märkligt sårbar ut där han låg. Hans ansiktsdrag var skarpa, aristokratiska, och det fanns något vagt bekant över hans käklinje, men i mörkret och kaoset kunde hon inte placera det.
