Timmar passerade. Morgonljuset började sakta sippra in genom de tunga, skottsäkra gardinerna när Ethan äntligen rörde på sig. Monica ställde sig snabbt upp och backade mot väggen. Han slog upp ögonen, och den här gången var blicken klar, kall och beräknande. Han satte sig långsamt upp, ignorerade smärtan i axeln, och fäste blicken på henne.
“Du räddade mitt liv,” sa han, hans röst var djup och raspig, bärande på en auktoritet som krävde absolut underkastelse. “Varför?” “Jag hade inget val,” svarade Monica med darrande röst, men hon lyfte hakan. “Dina män hade dödat mig annars. Och… jag ville inte se ännu en man förstöra min natt.”
Ett svagt, nästan osynligt leende lekte på Ethans läppar. Han reste sig upp, reslig och skrämmande, och gick långsamt fram till henne. Han granskade hennes tårdränkta ansikte, den förstörda sminkningen och den vackra, men nu skrynkliga klänningen. “Vem förstörde din natt, lilla fågel?” frågade han mjukt, men med en underliggande ton av fara. “Min pojkvän,” viskade hon, orden kändes som aska i munnen. “Jag kom på honom i sängen med min syster. Vinet du drack… det var tänkt för oss. Jag flydde innan de hann se mig ordentligt.”
Ethan betraktade henne under tystnad. Han såg elden av svek som brann i hennes ögon, en eld han kände alltför väl från sin egen brutala värld. Precis när han skulle svara, ringde en telefon på nattduksbordet. Det var hans privata linje. Han vände sig om, svarade kort, och Monica kunde höra en svag, entusiastisk röst från andra sidan luren.
“Pappa! Jag hoppas du inte har glömt lunchen idag. Det är dags. Du ska äntligen få träffa henne. Min Monica. Hon är den rätta, pappa, jag svär.”
Monicas blod frös till is. Hennes namn. Rösten från telefonen… det var omöjligt att ta miste på. Det var Leo. Rummet började snurra. Mannen framför henne, den hänsynslösa maffiabossen som hade kidnappat henne, var Leos far. Familjemiddagen. Det var detta Leo hade pratat om i veckor – att hon äntligen skulle få träffa hans “strikt affärsinriktade” pappa som precis återvänt till landet.
Ethan lyssnade tålmodigt på sin son, hans ansiktsuttryck var helt oföränderligt. “Jag kommer, Leo,” sa han kallt. “Och jag ser mycket fram emot att träffa henne.” Han lade på luren och vände sig tillbaka mot Monica. Han såg hur all färg hade dränerats från hennes ansikte, hur hon skakade av ren och skär fasa. Han visste ännu inte vem hon var. För honom var hon bara en oväntad bricka i ett spel, ett vittne från nattens attack som han inte kunde låta gå.
“Gör dig i ordning,” beordrade Ethan och pekade mot en massiv garderob i rummet. “Du ska följa med mig. Mina fiender vet att du var med mig igår kväll, jag kan inte släppa dig ur sikte. Dessutom behöver jag en dam vid min sida på en familjemiddag idag.”
Monica kunde inte andas. Hon ville skrika, hon ville berätta sanningen för honom, men orden fastnade i halsen. Om hon berättade vem hon var nu, skulle han veta att hon var flickvännen till sonen som just nu befann sig i armarna på hennes syster. Vad skulle en maffiaboss göra om han fick veta att hans son dragit skam över familjen? Skulle han döda Leo? Skulle han döda hennes syster? Eller skulle han eliminera Monica för att tysta skandalen?
Inlåst i det lyxiga badrummet stirrade Monica på sin egen spegelbild. Hon var fast i en fälla gillrad av ödet. Hon tvättade bort de intorkade tårarna, fann en elegant, mörkröd klänning i garderoben som passade perfekt, och klädde sig som om hon förberedde sig för strid. När hon klev ut, möttes hon av Ethan, nu klädd i en okladerlig, skräddarsydd svart kostym som dolde alla spår av nattens våldsamheter. Han erbjöd henne sin arm. Hon tvekade en sekund, innan hon la sin skakande hand på hans.
Resan till den exklusiva herrgården utanför staden skedde i total tystnad. När de tunga smidesgrindarna öppnades och bilen rullade upp framför entrén, kände Monica hur knäna nästan gav vika. Dörrarna öppnades. Ethan klev ur och hjälpte henne ut. Tillsammans gick de uppför de breda stentrapporna. Dubbeldörrarna flögs upp av tjänare, och de klev in i den magnifika foajén.
Där framme, i slutet av hallen, stod Leo. Han hade e tt brett leende på läpparna, ovetande om nattens händelser, ovetande om att hans svek hade utlöst en kedjereaktion av katastrofer. Och bredvid honom, klängande vid hans arm med ett självbelåtet leende, stod Monicas syster.
Leos leende breddades när han såg sin far. “Pappa! Du kom!” ropade han och började gå emot dem. Men sedan stannade han plötsligt. Hans blick flyttades från sin far till kvinnan som höll honom i armen. Hans ansikte tappade all färg. Hans käke föll. Systern bredvid honom gav ifrån sig ett kvävt, skräckslaget flämtande.
