Det var tyst i hemmakontoret, sånär som på det dämpade ljudet av hängivna klockspel från grannens veranda och däckens svaga vägljud ute på landsvägen i Lyndon. Jag stod kvar i dörröppningen med blicken vilande på Fallon. Hon såg ut som om hon just hade ertappats med fingrarna i kakburken – en förvånad, kort skräckblixt i ögonen som omedelbart ersattes av hennes välinkörda, vädjande mimik.

Hon stirrade på mig, röd om kinderna, med läpparna sammanpressade i en tunn linje av förödmjukelse och raseri. Utan ett ord till slank hon förbi mig, och den tunga lukten av hennes dyra jasminparfym hängde kvar i den lilla hallen som en smutsig hinna. Jag hörde ytterdörren slå igen, och sedan knarrandet från gruset på uppfarten när hennes bil rullade iväg.

När jag ensam gick in på kontoret igen låg papperen kvar utspridda. Jag satte mig i stolen hon nyss hade lämnat. Läderkuddarna var fortfarande varma efter hennes kropp. Jag sträckte ut handen och drog till mig den öppna mappen – den som gällde omstruktureringen av fonden och den slutgiltiga indragningen av Ellis och Fallons månatliga understöd.

Tre timmar senare ringde telefonen. Det var Ellis.

Hans röst lät ansträngd, den där pojkaktiga tonen som han alltid använde när han visste att han hade gjort något dumt men förväntade sig att jag skulle släta över det.

– Mamma? Fallon är hemma och gråter. Hon säger att du kastade ut henne och hotade henne med polisen. Vad håller du på med egentligen? Vi försöker ju bara finnas till för dig.

Jag höll luren mot örat och tittade ut genom fönstret mot skymningen som sänkte sig över trädgården.

– Ellis, sa jag lugnt. – Din fru bröt sig in i mitt hus. Hon satt vid mitt skrivbord och läste handlingar som rör mitt testamente och mina privata fastighetsaffärer.

– Hon bröt sig inte in! Hon har en nyckel! somnade han till i luren, med rösten stigande i tonläge. – Vi fick den för att kunna vattna blommorna när du var i Boston förra sommaren! Det är ingen stor grej! Du gör en höna av en fjäder, precis som Fallon sa i sitt senaste avsnitt. Fjärde avsnittet har redan trettio tusen lyssnare, Mamma. Folk förstår hur det är att leva i skuggan av någon som aldrig är nöjd.

Jag kände ett lugn sprida sig i kroppen, en märklig, klar stillhet som jag inte hade känt sedan Warren levde.

– Då har hon ju gott om lyssnare att försörja sig på, Ellis, svarade jag. – För från och med i morgon klockan nio dras den månatliga checken från fonden in. Huset ni bor i, det som jag betala handpenningen på och vars lån jag har gått i borgen för – ni har trettio dagar på er att ordna ett eget banklån eller sälja. Och vad gäller din fru… säg åt henne att radera det avsnitt där hon pratar om min make och mitt kök. Om det inte är borta från nätet innan midnatur kommer min advokat i Burlington att lämna in en stämningsansökan om förtal och intrång i privatlivet.

Det blev tyst i luren. Så tyst att jag hörde hans andetag, snabba och förvirrade.

– Du… du skojar, stammade han. – Det är ju vi. Vi är din familj. Du kan inte göra så mot Fallon. Hon har ju sin podd, hon bygger sitt varumärke…

– Jag har gett er 265 000 dollar under de senaste sju åren, Ellis, sa jag med samma jämna röst. – Jag har betalat era räkningar, ert bröllop, hennes misslyckade affärer och er bil. Och till min sjuttionio… förlåt, sjuttionio år fyller jag ju inte ens, min sjuttioårsdag gav ni hennes mor en diamantring för nitton tusen dollar och mig ett sju dollars plastarmband med en cupcakesberlock för att ha roligt åt mig inför främlingar på internet. Festen är slut, Ellis. Ring inte igen om det inte gäller flytten.

Jag la på luren innan han han svara.

De följande veckorna förändrades lilla Lyndon på det där långsamma, osynliga sätt som bara små städer mäktar med. Inga stora scener utspelades på gatan framför lanthuben eller vid postkontoret, men blickarna förändrades. Darlene Stewart kom förbi med en burk hemgjord äppelmos tre dagar efter samtalet och ställde den på farstukvisten utan att ens knacka, bara för att visa att hon visste. Alla i Vermont visste hur familjer hängde ihop, och när en sådan grundpelare som Warrens änka plötsligt drog undan mattan under sin ende son, talade tystnaden sitt tydliga språk.

Fallon försökte sig på ett nytt poddavsnitt veckan därpå. Titeln var något i stil med När den äldre generationen vägrar släppa taget – om narcissistiska svärmödrar och ekonomisk kontroll. Men avsnittet togs ner efter mindre än tjugofyra timmar. Min advokat i Burlington hade skickat ett brev som inte missförstods. Det fanns gränser för vad man kunde tjäna pengar på när dokumenten från fastighetsregistret visade exakt vem som hade betalat för varje kvadratmeter av det där hemtrevliga liv som hon hade gjort till sitt levebete.

Ellis kom en eftermiddag i slutet av månadens andra vecka. Han stod på trappen med händerna djupt stuckna i fickorna, axlarna hopsjunkna under den rutiga flanellskjortan. Han såg äldre ut än sina fyrtiotvå år; håret var tunnare vid tinningarna och ansiktet drog åt det grådaskiga håll som kommer av sömnlösa nätter och panik över banklån.