Det var tyst i hemmakontoret, sånär som på det dämpade ljudet av hängivna klockspel från grannens veranda och däckens svaga vägljud ute på landsvägen i Lyndon. Jag stod kvar i dörröppningen med blicken vilande på Fallon. Hon såg ut som om hon just hade ertappats med fingrarna i kakburken – en förvånad, kort skräckblixt i ögonen som omedelbart ersattes av hennes välinkörda, vädjande mimik.
– Lenora, hör du dig själv? viskade hon och reste sig långsamt från min skrivbordsstol, som om hon var en gäst som blivit ertappad i fel rum av misstag. – Jag letade bara efter de där kvittona. Ellis sa att de låg här någonstans bland Warrens gamla pärmar. Vi behöver dem till revisorn.
Hennes röst var samlad, men hennes fingrar krampade kring kanten på mitt svarta läderunderlägg. Hon flyttade sin vikt från ena foten till den andra, klädd i den där ljusblå linnelivskjolen som hon bar på yogan, prålig och omisskännligt falsk i mitt enkla, jordnära arbetsrum.
– Ellis skattepapper ligger i hans eget hem, Fallon, svarade jag med en röst som förvånade mig själv med sin iskalla skärpa. Den bar inte på någon darrning, ingen upprördhet. Den var lika hård och oförsonlig som frost på rutan en tidig oktobermorgon. – Och Warrens pärmar rör man inte. Det vet du. Du har vetat var de står sedan ni gifte er för sju år sedan.
Hon försökte le, ett sådant där leende som hon brukade klistra på när hon ville ha sin vilja igenom i familjeråden, men det föll platt isär mot mina ögon.
– Du överreagerar, Lenora, som vanligt, sa hon och tog ett steg mot dörren, med handväskan pressad mot magen som en sköld. – Det är precis det här som podden handlar om, vet du. Den där oförmågan att möta folk där de är. Jag försöker bara hjälpa till att hålla ordning på er ekonomi innan det blir för rörigt för dig. Du börjar ju bli till åren, och…
Hon tystnade mitt i meningen. Det var som om hon äntligen såg någonting i min blick som hon aldrig hade sett förut. Kanske var det för att hon för första gången sedan vi träffades inte stod inför en svärmor som ville bli omtyckt, utan inför en kvinna som hade räknat varenda krona, varenda tystnad och varenda svek.
– Gå ut, sa jag tyst.
– Lenora…
– Gå ut ur mitt hus, Fallon. Och lämna nyckeln på hallbyrån. Om den inte ligger där inom tio minuter ringer jag låssmeden och därefter min advokat för att lägga till ett formellt intrångsstäd på stiftelsens granskningslista.
Hon stirrade på mig, röd om kinderna, med läpparna sammanpressade i en tunn linje av förödmjukelse och raseri. Utan ett ord till slank hon förbi mig, och den tunga lukten av hennes dyra jasminparfym hängde kvar i den lilla hallen som en smutsig hinna. Jag hörde ytterdörren slå igen, och sedan knarrandet från gruset på uppfarten när hennes bil rullade iväg.
När jag ensam gick in på kontoret igen låg papperen kvar utspridda. Jag satte mig i stolen hon nyss hade lämnat. Läderkuddarna var fortfarande varma efter hennes kropp. Jag sträckte ut handen och drog till mig den öppna mappen – den som gällde omstruktureringen av fonden och den slutgiltiga indragningen av Ellis och Fallons månatliga understöd.
Tre timmar senare ringde telefonen. Det var Ellis.
Hans röst lät ansträngd, den där pojkaktiga tonen som han alltid använde när han visste att han hade gjort något dumt men förväntade sig att jag skulle släta över det.
– Mamma? Fallon är hemma och gråter. Hon säger att du kastade ut henne och hotade henne med polisen. Vad håller du på med egentligen? Vi försöker ju bara finnas till för dig.
Jag höll luren mot örat och tittade ut genom fönstret mot skymningen som sänkte sig över trädgården.
– Ellis, sa jag lugnt. – Din fru bröt sig in i mitt hus. Hon satt vid mitt skrivbord och läste handlingar som rör mitt testamente och mina privata fastighetsaffärer.
– Hon bröt sig inte in! Hon har en nyckel! somnade han till i luren, med rösten stigande i tonläge. – Vi fick den för att kunna vattna blommorna när du var i Boston förra sommaren! Det är ingen stor grej! Du gör en höna av en fjäder, precis som Fallon sa i sitt senaste avsnitt. Fjärde avsnittet har redan trettio tusen lyssnare, Mamma. Folk förstår hur det är att leva i skuggan av någon som aldrig är nöjd.
Jag kände ett lugn sprida sig i kroppen, en märklig, klar stillhet som jag inte hade känt sedan Warren levde.
