Jag hade blivit hotad med det där ultimatumet sedan jag var sjutton år gammal. Det hade alltid hängt över mig, en skugga av trygghet som jag skulle förlora, ett arv jag skulle gå miste om. Men just nu, med blodet på mina skor och adrenalinets rena efterbränning i ådrorna, hade det förlorat all sin makt.
“Jag har aldrig velat ha någotdera, pappa,” sa jag. “Behåll ditt slott. Jag har ett riktigt jobb att sköta.”
Jag tryckte upp dörrarna och klev ut i natten.
Luften var sval och fuktig. Det hade börjat dugga, ett fint regn som svalkade min varma hud. Doften av vax och liljor sköljdes omedelbart bort, ersatt av doften av våt asfalt, avgaser och syre. Det var inte den mest glamorösa doften i världen, men för mig var den perfekt. Det var doften av staden. Doften av livet som pågick, rörigt, smärtsamt och äkta.
Jag andades in djupt, kände hur bröstkorgen vidgade sig och lungorna fylldes. En bil körde förbi på avstånd, dess däck väste mot den våta gatan. Jag rättade till min skrynkliga, fläckiga uniformsskjorta, log för mig själv och började gå mot grinden. Mitt pass på stationen började om tre timmar. Och jag skulle inte komma för sent.
