Det är något intimt och brutalt med att utföra HLR på en människa. Man tar över deras hjärtas jobb. Man tvingar blod till deras hjärna med ren muskelkraft. Det finns ingen elegans i det. Det finns inget vackert. Det är svettigt, våldsamt och desperat. Det var raka motsatsen till allt som det här huset stod för. Här skulle allt döjas under lager av vax, silke och artiga leenden. Här var döden ett misslyckande som man betalade någon annan för att städa undan.
Men döden lät sig inte mutas, och den brydde sig inte om hur mycket pengar som fanns i rummet.
Svettet började pärla sig i min panna. En droppe rann ner i mitt öga och sved. Min andning blev tyngre. Jag räknade tyst för mig själv, fokuserade helt på det mekaniska arbetet.
“Ambulansen är på väg!” ropade Mia med gäll röst över folkmassan. “De sa fem minuter!”
Fem minuter. En evighet när någons hjärna svälts på syre.
“Finns det någon hjärtstartare i huset?” skrek jag utan att avbryta kompressionerna.
Tystnad. De blanka, rika ansiktena stirrade på mig.
“Pappa! Har du en AED? En hjärtstartare?”
“Vi har inte… jag har ingen aning,” stammade han. Det var första gången i mitt liv jag hörde min far låta osäker. Det var en spricka i rustningen som jag normalt sett skulle ha njutit av, men nu kände jag bara frustration.
“Fördömt,” väste jag. Trettio. Två inblåsningar till.
Mina armar började brinna av mjölksyra. Knäna värkte mot marmorn och glasskärvorna som jag inte hade hunnit sopa undan. En vass skärva skar genom strumpbyxorna och in i min hud, men det var en avlägsen signal som hjärnan ignorerade. Allt som fanns var Charles bröstkorg. Min far stod tyst nu. Han betraktade mig, och för en kort sekund när jag slängde en blick uppåt, såg jag inte förakt i hans ögon. Jag såg något som liknade chock. Han såg inte längre sin “emotsägelsefulla lilla flicka” som lekte med bilar. Han såg en maskin. En professionell. Han såg någon som kontrollerade det enda i rummet som han själv inte kunde köpa sig ur.
Minuterna släpade sig fram. Rummet stank av svett, utspilld alkohol och den där obeskrivliga, metalliska lukten av sjukdom och rädsla.
Plötsligt hördes ljudet av sirener genom de tjocka fönstren, först svagt, sedan allt mer öronbedövande. Blåljusen började spela över de vita rosorna i trädgården utanför altandörrarna.
“Släpp in dem!” röt jag mot säkerhetsvakterna. “Visa vägen!”
Dörrarna slogs upp. Kylan från natten svepte in i den kväva luften, följt av två välbekanta figurer i gula och gröna reflexkläder. Det var Dave, min partner, och Sarah från station 4. De drog bårvagnen och akutväskorna över de handvävda persiska mattorna med leriga kängor.
“Vad har vi, Lexi?” ropade Dave och släppte väskorna vid min sida. Han såg inte ens förvånad ut över att se mig i serveringsuniform knäböjande i en pöl av champagne.
“Man, ca 50 år. Bevittnat hjärtstopp. Kollapsade för cirka fyra minuter sedan. HLR pågått sedan dess. Ingen puls, ingen andning. Misstänker massiv infarkt.”
“Bra jobbat. Vi tar över,” sa Sarah lugnt.
“Jag släpper på tre,” flåsade jag. “En, två, tre.”
Jag rullade undan. Dave kastade sig ner på min plats och tog över kompressionerna i exakt samma takt. Sarah rev upp tröjan ytterligare, tog fram hjärtstartaren och fäste de klibbiga plattorna på Charles bröst.
Maskinen vaknade till liv med en robotliknande, opersonlig röst. Analyserar hjärtrytm. Rör inte patienten.
“Händerna bort!” skrek Sarah.
Alla, inklusive Dave, lyfte händerna från mannen.
Stöt rekommenderas. Laddar.
“Backa!” beordrade Sarah, och jag såg hur hon svepte med blicken för att säkerställa att ingen rörde patienten.
Hon tryckte på den blinkande orangea knappen.
Charles kropp ryckte till våldsamt på golvet när elektriciteten sköt genom hans hjärta, en brutal omstart av det biologiska maskineriet.
“Stöt avgiven,” sa maskinen.
“Fortsätt HLR,” sa Sarah direkt, och Dave kastade sig över bröstet igen, medan Sarah började förbereda för en intravenös infart.
Jag ställde mig långsamt upp. Mina knän darrade av ansträngningen. Mitt förkläde var indränkt av champagne och svett. Det droppade blod från mitt ena knä ner på mina svarta skor, där glasskärvan hade suttit. Jag andades tungt.
Runt omkring oss stod gästerna som förstenade statyer. Det glittrande sällskapet hade förvandlats till en skara tysta åskådare. Musiken hade äntligen stängts av. Det enda som hördes var Daves rytmiska flåsande och Sarahs korta instruktioner.
Analyserar hjärtrytm, sa maskinen igen efter två minuter.
Återigen, tystnad. Vi höll andan. Även min far höll andan.
Ingen stöt rekommenderas.
Sarah slängde sig snabbt fram och kände på Charles hals. Sekunderna tickade.
“Jag har puls,” sa hon. Hennes röst var professionell, men jag kände henne väl nog för att höra lättnaden i den. “Regelbunden, men svag. Han försöker andas själv.”
