Det var inte över. Även om domen hade fallit och de tunga fängelsedörrarna slutligen hade stängts bakom Isabella, dröjde sig hennes mörka skugga kvar i våra liv likt en envis, iskall dimma som vägrade lätta. Människor tror ofta att rättvisan är en magisk gräns; att när klubban slår i domstolen, suddas alla trauman ut och man kan återgå till ett normalt liv. Men sanningen är att det är då det verkliga efterarbetet börjar. Det är då tystnaden infinner sig, och i den tystnaden ekar minnena som allra högst.

När vi anlände till Henriks hus var klockan över midnatt. Huset var nedsläckt förutom en liten lampa i köket. Henrik öppnade dörren innan jag ens hann knacka. Han såg trött ut, med mörka ringar under ögonen, men han drog in mig i en hård, tacksam kram.

“Hur är det med honom?” viskade jag.

“Han sover,” svarade Henrik lågt och låste de dubbla säkerhetslåsen efter mig. “Han förstår inte riktigt vad som händer, jag sa bara att vi ska åka på ett överraskningsäventyr till stugan. Jag ville inte skrämma honom med att hans mamma fortfarande jagar oss från sin cell.”

Vi drack kaffe i tystnad vid köksbordet medan Stefan stod på vakt ute i bilen. Henrik hade lyckats packa bilen med mat, kläder och förnödenheter. Vi väntade bara på att Lucas skulle sova tillräckligt djupt för att vi skulle kunna bära ut honom i bilen utan att väcka honom och utsätta honom för stress.

När klockan slog tre på natten bar Henrik ut den sovande pojken, inlindad i en tjock filt. Jag bar våra väskor. Vi bytte bil; Stefan körde Henriks bil i motsatt riktning för att förvilla eventuella förföljare, medan vi satte oss i Stefans svarta jeep som Henrik lånade.

Resan mot de småländska skogarna var lång och mörk. Jag satt i baksätet bredvid Lucas, som sov oroligt, hans huvud lutat mot min axel. Jag tittade ut genom det regniga fönstret på de tomma motorvägarna, och varje gång ett par strålkastare dök upp i backspegeln höll jag andan. Men resan gick utan incidenter.

När gryningen bröt fram och himlen färgades svagt lila och grå, svängde vi av från den asfalterade vägen och in på en gropig, igenvuxen grusväg. Granarna stod täta och mörka på båda sidor, som om de bildade en levande mur kring den hemlighet vi var på väg mot. Grusvägen blev snart till en traktorstig, och till slut uppenbarade sig en glänta. Där stod stugan, en gammal faluröd timmerbyggnad med vita, färgflagnande knutar. Det fanns ingen mobiltäckning här ute, inget internet. Bara skog, en närliggande sjö och tystnad. Det var en perfekt fristad.

Under de första dagarna i stugan infann sig ett konstigt, bräckligt lugn. Vi högg ved, eldade i den öppna spisen och lagade mat på den gamla vedspisen. Lucas, som nu var tolv år, tyckte det var spännande att leva så primitivt, men jag såg också att han kände av den underliggande oron. Barn är som svampar för vuxnas känslor. En kväll, medan Henrik var ute vid vedboden, satt jag och Lucas vid det rangliga köksbordet och spelade kort i skenet av en fotogenlampa.

Han lade ifrån sig sina kort och tittade allvarligt på mig.
“Elin, är det mamma igen?” frågade han rakt ut.

Hans röst var så mörk och vuxen för hans ålder. Jag frös till. Jag ville skydda honom med en lögn, säga att det bara var ett missförstånd eller en tillfällig flykt från vardagen, men min utbildning i barnpsykologi ekade i mitt huvud. Barn som ljugs för slutar lita på vuxna. De behöver sanningen, paketerad på ett sätt de kan hantera.

“Ja, Lucas,” sa jag mjukt och mötte hans blick. “Polisen tror att din mamma kanske försöker skrämma oss genom några personer hon känner. Vi är här för att vara helt säkra medan polisen löser det. Men du behöver inte vara rädd. Din pappa och jag låter aldrig någon komma nära dig.”

Han nickade långsamt. “Jag är inte rädd för henne längre. När jag var liten trodde jag att hon var ett monster. Men nu vet jag att hon bara är en trasig människa. Och trasiga människor gör dumma saker.”

Hans mognad fick tårarna att bränna bakom mina ögonlock. Jag sträckte mig över bordet och kramade hans hand. “Du är otroligt klok, vet du det?”

Två veckor passerade i total isolering. Vi visste ingenting om vad som pågick i omvärlden. Vi spelade brädspel, läste böcker högt för varandra och promenerade nere vid sjön när dimman inte låg för tät. Det kändes nästan som om vi befann oss i en annan dimension, en plats där Isabellas vrede inte kunde nå oss.

Men onskan hittar alltid en spricka att sippra igenom.

Det var den femtonde natten. Ett fruktansvärt oväder hade dragit in över skogarna. Vinden ven genom knutarna och regnet piskade mot fönsterrutorna likt tusentals små spikar. Blixtarna lyste upp skogen i korta, aggressiva blinkningar av kallt vitt ljus, följda av åskknallar som skakade hela stugan.

Lucas sov i det lilla rummet intill köket, Henrik hade slumrat till i fåtöljen framför de falnande glöden, och jag låg vaken på kökssoffan, insvept i ett ylletäcke, lyssnandes på stormen.

Sedan kom en blixt som var starkare än de andra. I det flimrande bråkdelssekundsljuset såg jag något som inte tillhörde stormen.