Det var inte över. Även om domen hade fallit och de tunga fängelsedörrarna slutligen hade stängts bakom Isabella, dröjde sig hennes mörka skugga kvar i våra liv likt en envis, iskall dimma som vägrade lätta. Människor tror ofta att rättvisan är en magisk gräns; att när klubban slår i domstolen, suddas alla trauman ut och man kan återgå till ett normalt liv. Men sanningen är att det är då det verkliga efterarbetet börjar. Det är då tystnaden infinner sig, och i den tystnaden ekar minnena som allra högst.

Du tog min familj ifrån mig. Tror du att jag har glömt dig?

Kylan från polisstationen för fyra år sedan sköljde över mig igen, starkare än någonsin. Boken jag bar på föll ur min hand och träffade golvet med en dov duns. Hur var detta möjligt? Isabella avtjänade sitt straff på anstalten Hinseberg, en av landets säkraste kvinnoanstalter. Hon kunde omöjligt ha tagit fotot. Men hon hade pengar. Även om Henrik hade fryst mycket av hennes tillgångar under skilsmässan, hade hon alltid haft dolda konton utomlands, arv från sin egen förmögna familj. Hon hade uppenbarligen kontakt med någon på utsidan. Någon som nu skuggade mig.

Paniken hotade att kväva mig. Mitt första instinktiva drag var att ringa polisen, men jag stannade upp med telefonen i handen. Vad skulle de göra? Ett obehagligt fotografi och en text utan underskrift. De skulle upprätta en anmälan som skulle hamna i en stor hög, och de skulle säga åt mig att “vara uppmärksam”. Nej, om Isabella räckte ut handen från fängelset för att hota mig, vad gjorde hon då mot Henrik och Lucas? De var de som hade krossat hennes illusion helt och hållet.

Mina fingrar darrade när jag slog Henriks nummer. Signalen gick fram, en, två, tre gånger.

“Elin?” svarade han. Hans röst lät varm men förvånad; vi brukade sällan prata mitt i veckan.

“Henrik,” sa jag och försökte hålla rösten stadig, men jag hörde själv hur den sprack. “Är ni okej? Är Lucas hos dig?”

“Han är på fotbollsträningen, jag ska precis åka och hämta honom. Vad är det, Elin? Du låter skräckslagen.”

“Jag fick precis ett brev,” fick jag fram. “Ett foto på mig, taget i smyg. Med ett meddelande från henne. Henrik, hon övervakar mig. Och om hon övervakar mig, kanske hon övervakar er.”

Det blev knäpptyst i andra änden. Jag kunde höra Henriks tunga andetag. Det liv av trygghet han hade byggt upp för sig och sin son höll på att rämna i realtid.

“Ring polisen, Elin,” sa han till slut, hans röst mörk och skarp. “Jag åker direkt till idrottsplatsen och hämtar Lucas. Vi åker raka vägen hem och låser dörrarna. Jag ringer kommissarie Berg. Han är pensionerad nu, men han känner till fallet och han har fortfarande kontakter.”

“Henrik, var försiktig.”

“Alltid. Vi pratas vid så fort jag har Lucas.”

Han lade på. Jag stod ensam i min tysta lägenhet. Duggregnet smattrade mot fönsterrutorna. Jag drog för persiennerna, släckte lamporna och satte mig på golvet i mörkret, med ryggen mot väggen och blicken fäst på dörren. Timmen som följde var den längsta i mitt liv. Varje knarr i trapphuset lät som fotsteg. Varje vindpust lät som någon som ryckte i handtaget.

När telefonen äntligen lyste upp i mörkret kastade jag mig över den. Det var Henrik.

“Vi är hemma,” sa han kort. “Och du hade rätt, Elin. Någon har varit här.”

Min mage knöt sig. “Vad menar du? Har de brutit sig in?”

“Inte in i huset. Men Lucas cykel, som stod på uppfarten… däcken är sönderskurna. Och på ytterdörren hade någon tejpat upp en teckning. En teckning som Lucas gjorde till sin mamma när han var fem år gammal. Något som hon måste ha sparat. Någon vill att vi ska veta att de är nära.”

“Vad sa polisen?”

“De skickar en patrull för att titta på skadegörelsen. Berg rådde oss att lämna staden ett tag. Att åka någonstans där ingen vet var vi är, tills de kan utreda Isabellas kontakter från fängelset.” Han tog ett djupt andetag. “Elin, packa en väska. Kom hit. Vi har en sommarstuga djupt inne i de småländska skogarna som tillhörde min farfar. Den står inte skriven på mig. Ingen känner till den. Vi åker dit inatt. Du är inte säker i Uppsala.”

Jag visste att han hade rätt. Om personen som tog fotot av mig fanns i Uppsala, kunde de slå till när som helst.

“Jag packar nu,” sa jag. “Jag tar tåget ner ikväll.”

“Nej. Inga tåg, inga offentliga färdmedel. Jag betalar en privat chaufför. Jag känner en kille från mitt företag som erbjuder säkerhetstransporter. Han hämtar dig om två timmar. Var redo.”

Jag rörde mig snabbt genom lägenheten. Jag packade ner varma kläder, böcker, mina viktigaste papper och en ficklampa i en stor sportbag. Mitt hjärta slog volter av en blandning av rädsla och en märklig beslutsamhet. Fyra år tidigare hade jag varit ett förvirrat, chockerat offer. Idag var jag starkare. Jag visste mycket väl vilken typ av psykopat Isabella var, och jag tänkte inte låta henne förstöra våra liv en gång till.

Exakt två timmar senare rullade en anonym, svart stadsjeep upp på min gata. Jag skyndade mig ut genom regnet och klev in i värmen. Föraren, en tystlåten, muskulös man vid namn Stefan, nickade bara kort åt mig innan han accelererade ut ur staden, ut i den bläcksvarta natten, mot kusten.