Rösten.
Den var djup, raspig och utsliten av år av ånger.
Men den var bekant.
Jag såg tillbaka mot dörröppningen.
En annan man trädde fram ur röken.
Den här var smalare, hans ansikte var som en karta av ärr och hans ögon brann av ett maniskt, fladdrande hat.
Det här var mannen från Polaroiden.
Det här var den riktige Silas Vane.
Och mannen som stod över oss, mannen Lily kallade ”pappa”?
Jag tittade på hans händer.
De var stora.
Förhårdnade.
Täckta av samma mörka, oljiga fläckar som fanns på Lilys mc-väst.
Jag tittade på hans stövlar, tunga, svarta, stålhättade.
Jag tittade på hans ansikte.
Han liknade Mark.
Inte den Mark jag hade gift mig med, utan en Mark som hade åldrats tjugo år i en kolgruva.
En Mark som hade sett sådant som får en själ att bli aska.
”Thomas?” andades jag fram namnet.
Mark hade sagt att han hade en bror som dog i en motorcykelolycka för flera år sedan.
”Gå till hörnet, Sarah,” sa mannen, Thomas, utan att ta blicken från Silas.
”Ta henne från sängen. Nu.”
Jag ställde inga frågor.
Jag klättrade upp på britsen, lyfte Lilys slappa, heta kropp i mina armar och kröp in i hörnet bakom ett tungt metallskåp med utrustning.
”Du borde aldrig ha kommit tillbaka, Silas,” sa Thomas, med en röst lika stadig som ett hjärtslag.
”Skulden var betald när jag gick till C-avdelningen för din skull. Tolv år. Det var avtalet.”
Silas skrattade, ett vått, rasslande ljud.
Han höll upp en liten fjärrkontroll, tvillingen till timern som jag hade kastat ut genom fönstret.
”Avtalet gällde flickan, Tommy. Du skulle föra henne till klubbhuset. Du skulle låta oss använda henne för att få Marcus ur gömstället. Men du blev mjuk. Du försökte gömma henne i en kappa? Du försökte smuggla in henne på ett sjukhus?”
Silas tog ett steg närmare, ljuset fångade det taggiga ärret på hans kind.
”Du trodde att hunden var budbäraren? Nej. Hunden var utlösaren. I samma minut som läkarna klippte av den kedjan pingade GPS:en min telefon. Jag visste exakt var hon var.”
Mina tankar rusade.
Thomas.
Marks ”döda” bror.
Han hade inte dött.
Han hade suttit i fängelse och tagit fallet för Mark, eller Marcus, så att min man kunde fly och börja ett nytt liv.
Och nu hade Iron Wraiths kommit tillbaka för att inkassera räntan på det offret.
”Var är han, Tommy?” väste Silas.
”Var är din bror?”
”Precis här.”
Rösten kom inte från dörröppningen.
Den kom från ventilationsschaktet ovanför vasken.
Metallgallret slog i golvet, och Mark föll ner.
Han var täckt av sot, skjortan var sönderriven och ansiktet förvridet av ett raseri jag aldrig hade sett hos honom.
Han hade flytt från förhörsrummet genom ventilationssystemet, på samma sätt som han en gång gömde sig för polisen i sin ungdom.
Mark tvekade inte.
Han tittade inte på mig.
Han tittade inte på pistolen.
Han kastade sig mot Silas med den råa, ursprungliga kraften hos en pappa som nått sin bristningsgräns.
Rummet exploderade.
Thomas sköt.
Silas skrek.
Mark tacklade honom ut i korridoren.
Jag drog Lily tätare intill mig och täckte hennes öron medan ljuden av kampen ekade genom avdelningen.
Dunsar.
Skri.
Ljudet av krossat glas.
Sedan tystnad.
Jag väntade.
Andan fastnade i halsen.
Varje sekund kändes som en timme.
Långsamt gled dörren upp.
Mark steg in.
Han lutade sig tungt mot dörrkarmen.
Hans hand pressades mot sidan och blod sipprade fram mellan fingrarna.
Men han stod upp.
Bakom honom stod Thomas med huvudet böjt och pistolen hängande vid sidan.
Silas var borta, om han var död eller hade flytt visste jag inte, och i den stunden brydde jag mig inte.
Mark stapplade fram till oss och föll ner på knä framför mig och Lily.
”Sarah,” flämtade han, medan hans ögon sökte mina och bad om förlåtelse.
”Förlåt. Det är jag så ledsen för.”
”Du ljög för mig, Mark,” viskade jag, även medan jag sträckte ut handen och rörde vid hans ansikte.
”Jag gjorde det för att hålla er borta från dem,” snyftade han och lutade huvudet mot min axel.
”Thomas… han ringde mig i morse. Han sa att Silas hade hittat dem. Han sa att han hade Lily. Han sa åt mig att hålla mig borta, att han försökte få henne till sjukhuset, att han måste skydda henne på det enda sätt han visste.”
Jag tittade på Thomas.
”Mannen i stövlarna.”
”Blåmärkena,” sa jag och tittade på märkena på Lilys revben.
Thomas såg upp, och hans ögon var fyllda av tårar.
”Gänget hittade oss i parken. Jag var tvungen att få bort henne. Jag var tvungen att kasta in henne i lastbilens baksäte. Jag var tvungen att… jag var tvungen att hålla fast henne för att få på henne den där västen. Det var det enda som kunde blockera värmesensorerna som de använde för att spåra henne. Jag ville inte skada henne. Jag försökte rädda henne.”
