Ett plötsligt, genomträngande alarm började ljuda genom hela sjukhuset.

Code Blue. Trauma Room 3. Code Blue. Trauma Room 3.

Det var Lilys rum.

Jag väntade inte på vakterna.

Jag väntade inte på Jenkins.

Jag rusade tillbaka mot hissen, medan hjärtat skrek i bröstet.

När jag nådde tredje våningen var scenen rent kaos.

Sjuksköterskor sprang mot Lilys rum med en akutvagn.

Men när jag rundade hörnet såg jag något som fick mig att stanna tvärt.

Den tunga säkerhetsdörren till barnavdelningen hade ställts upp med en brandsläckare.

Och längst bort i korridoren stod en man.

Han var lång, kraftigt byggd och bar en tung jeansjacka trots luftkonditioneringen.

Men det var hans fötter som fångade min uppmärksamhet.

Han bar tjocka, svarta bikerstövlar.

De var täckta av lera och blod.

Han bar på något i en tung plastpåse och gick lugnt mot nödutgången.

”Hej!” skrek jag.

”Stoppa honom!”

Mannen vred på huvudet precis så mycket att jag kunde se hans profil.

Ett enormt skägg.

Ett taggigt ärr över kinden.

Det var mannen från Polaroiden.

Mannen som skulle vara död.

Silas.

Han sprang inte.

Han bara tittade på mig med ögon som såg ut som tomma hålor och försvann sedan genom nödutgången.

Jag jagade honom inte.

Jag kunde inte.

Jag var tvungen att nå Lily.

Jag stormade in i hennes rum.

Läkarna stod tätt runt hennes säng med bleka ansikten.

”Hon kraschar!” skrek Dr. Aris.

”Hennes hjärta klarar inte stressen! Var är lugnande medlet?”

”Vänta!” skrek sjuksköterskan och pekade mot golvet.

Jag såg ner.

Valpen, den lilla pitbullen som de hade tagit ur västen, var borta.

Det medicinska brickbordet där de hade lagt det sederade djuret var tomt.

Men det fanns något annat på golvet.

En liten handskriven lapp, nedklottrad med något som såg ut som kol eller fett.

Jag tog upp den, händerna skakade så mycket att jag knappt kunde hålla i pappret.

”Skulden betalas i blod, Marcus. Hunden var bara budbäraren. Flickan är offret. Kontrollera fodret.”

Jag tittade på vinterkappan, som låg slängd i hörnet av rummet.

Läkarna arbetade fortfarande med Lily, hennes bröstkorg hävde sig medan de försökte stabilisera henne.

Jag sprang till kappan.

Jag grep den tunga ullen och började slita upp innerfodret.

Jag kände något hårt.

Något kallt.

Jag rev upp tyget, och en liten elektronisk apparat föll ut.

Det var en timer.

Och den räknade ner.

00:14… 00:13… 00:12…

Apparaten var kopplad till flera små, lerliknande block som var insydda djupt i vinterkappans axlar.

Lily hade inte kämpat för att få behålla kappan för att hon frös.

Hon hade kämpat för att hon visste att om hon tog av den, eller om någon flyttade den för långt från henne, skulle den tryckkänsliga utlösaren aktiveras.

Min dotter var inte bara ett offer för misshandel.

Hon var en vandrande bomb.

Och vi hade just klippt av kappan.

”UT HÄRIFRÅN!” skrek jag av lungornas fulla kraft, grep kappan och sprang mot fönstret.

”ALLA UT!”

Timern slog om till 00:05.

Jag kastade stolen genom det förstärkta glasfönstret.

00:04.

Jag tog kappan och slungade ut den på den tomma gården nedanför.

00:03.

Jag tacklade sjuksköterskan till golvet och skyddade Lilys säng med min egen kropp.

00:02.

00:01.

Världen förvandlades till ett öronbedövande, vithett dån.

Fönstren på akuten splittrades inåt och regnade diamanter av glas över oss.

Golvet bucklade sig.

Takplattorna rasade ner.

Och sedan fanns det bara tjock, kvävande svart rök och ljudet av mitt eget hjärta, som fortfarande slog i den skräckslagna tystnaden.

Jag tittade upp genom dammet.

Lilys ögon var öppna.

Hon tittade inte på mig.

Hon tittade på dörren.

Och hon log.

”Pappa?” viskade hon.

Jag vände mig om och väntade mig att få se Mark.

Men mannen som stod i dörröppningen var inte min man.

Det var mannen med stövlarna.

Och han höll i en pistol.

KAPITEL 4

Världen var ett dämpat, högfrekvent ringande.

Explosionen utanför fönstret hade sugit ut syret ur rummet under en bråkdels sekund och lämnat mina lungor brännande och min syn simmande i ett dis av gipsdamm och grå rök.

Jag kunde känna gruset på tungan.

Jag kunde känna värmen från mitt eget blod där en glasbit hade rivit upp min panna.

Jag tittade ner på Lily.

Hon låg fortfarande på sängen, täckt av ett tunt lager vitt damm, som en liten porslinsdocka på en kyrkogård.

Och hon log mot mannen i dörröppningen.

”Pappa?” viskade hon igen.

Mannen med stövlarna, mannen jag trodde var Silas, mannen från fotot, steg in i rummet.

Röken virvlade kring hans tunga kropp.

Han såg inte ut som ett monster.

I det svaga, fladdrande nödbelysningsljuset såg han ut som ett spöke.

Han höjde pistolen, men den var inte riktad mot mig.

Den var inte riktad mot Lily.

Han riktade den mot skuggan som rörde sig i korridoren bakom honom.

”Rör dig inte, Silas,” sa mannen.

Mitt hjärta gjorde en långsam, smärtsam volt.