Jag tog rotstocken, som jag tillfälligt hade planterat i en kruka, och ställde den på bordet. Jag valde den tjockaste och finaste av de fem kvistarna. Jag torkade av knivbladet med alkohol. Mina händer darrade. Jag var livrädd för att misslyckas. Om jag förstörde de här kvistarna fanns det ingen återvändo. Plommonträdet skulle vara borta för alltid.
Gör ett rakt, rent snitt, ekade Rosas röst i mitt huvud, från en av hennes klara dagar. Tveka inte med kniven. Träet känner när du är rädd.
Jag greppade kvisten stadigt och satte kniven mot barken, några centimeter från den nedre änden. Med en enda, kraftfull och kontrollerad rörelse drog jag bladet mot mig. Snittet blev perfekt. Slätt, ljust, med den tunna, livsviktiga gröna linjen av kambium tydligt synlig precis under barken. Jag upprepade processen på motsatt sida av kvisten och formade en platt, avsmalnande kil.
Sedan vände jag mig mot rotstocken. Jag kapade den med en sekatör cirka tjugo centimeter ovanför markytan. Med kniven gjorde jag sedan ett försiktigt snitt rakt ner i mitten av den stympade stammen, ungefär tre centimeter djupt.
“Mamma, du är jätteduktig,” viskade Eleanor bakom iPaden.
Nu kom det svåraste. Jag tryckte försiktigt isär snittet i rotstocken och kilade in plommonkvisten. Jag var tvungen att se till att den gröna linjen på kvisten mötte den gröna linjen i rotstocken. Det är där magin händer. Det är där cellerna måste smälta samman för att fartyget ska kunna fortsätta frakta vatten från rötterna upp till bladen. Jag justerade försiktigt med tummen. Det satt perfekt.
Jag tog ymptejpen och började linda den hårt runt snittet, drog åt för att pressa de två träbitarna mot varandra så tätt det bara gick. Sedan använde jag vaxet, värmde det lite med fingrarna, och kletade det över alla blottade snittytor, inklusive toppen av kvisten, för att försegla ut luften och sjukdomar.
När jag var klar sjönk jag ner i köksstolen och andades ut, en lång, darrig suck. En var färdig. Jag hade fyra kvistar kvar. För säkerhets skull, om en skulle misslyckas, gjorde jag ympningar på tre olika rotstockar som jag hade köpt. Det tog två timmar. När jag var klar var köket fullt av avklippta små pinnar och klibbigt vax, men framför mig stod tre krukor med små, tejpade frankensteinträd. De såg bräckliga ut. Nästan patetiska.
Men de var klara.
“Tror du att de kommer att överleva?” frågade Eleanor och petade försiktigt på en av krukorna.
“Nu kan vi bara vänta,” sa jag. “Nu är det upp till träden.”
