Mark tog sin metallsond och pekade på en bred, vertikal spricka som löpte uppför sidan av stammen, ungefär en meter ovanför marken. Barken runt omkring såg något mörkare ut, nästan svampig.

“Ser du den här sprickan?” frågade Mark.

Eleanor nickade.

“Titta,” sa han. Han tryckte försiktigt probens metallspets mot det mörka träet inne i sprickan. Med nästan inget tryck alls sjönk metallen nästan fyra tum djupt ner i stammen. Träet splittrades inte eller gjorde motstånd; Den gav bara vika med ett mjukt, illamående klafsande ljud.

KAPITEL 2

Eleanor drog häftigt efter andan och tog instinktivt ett steg tillbaka, som om trädet plötsligt hade blivit ett främmande, skrämmande väsen. Ljudet av metallen som sjönk in i den ruttna veden var onaturligt, en mjuk, blöt suck från något som borde ha varit solitt och oövervinnerligt. Jag kände hur min egen mage knöt sig. Det fanns inget att argumentera mot. Beviset var obestridligt och fruktansvärt konkret.

Mark drog långsamt ut sonden. Spetsen var täckt av en mörk, fuktig substans som liknade blöt kaffesump mer än levande trä. Han torkade av den mot en trasa han drog upp ur fickan och tittade på Eleanor med ett allvar som helt saknade medlidandets falska sötma.

“Det kallas för hjärtröta,” förklarade han lugnt. “Det händer ibland med äldre träd, särskilt fruktträd som har gett så mycket under så många år. Utsidan försöker fortfarande vara stark. Den skjuter ut löv, den försöker till och med blomma, för det är vad träd gör. De försöker leva tills de absolut inte kan mer. Men insidan… insidan har blivit till mull. Stammen är i stort sett ihålig.”

Eleanor tittade på den mörka sprickan, sedan upp på det vidsträckta grenverket som fortfarande bar sina djupt vinröda och gröna blad. “Men löven är fina,” viskade hon, fast hennes röst hade förlorat sin tidigare kamplystnad.

“Det är de,” höll Mark med. “Och det är därför det är så svårt att se när ett träd lider. Men nästa gång det blåser hårt, riktigt hårt, kommer den här stammen inte att orka hålla uppe grenarna längre. Den kommer att brytas på mitten. Och om det händer när någon går förbi, eller när barn leker här… då händer en olycka som ingen läkare kan fixa.”

Han reste sig upp och borstade av sina knän. “När vi fäller det idag gör vi det inte för att vi är arga på trädet, eller för att vi inte bryr oss. Vi gör det för att det har gjort sitt jobb, och nu är det för trött för att stå säkert. Förstår du?”

Eleanor svalde hårt. En ensam tår rann ner över hennes smutsiga kind och lämnade ett ljust spår. Hon nickade, en knappt märkbar rörelse. Hon vände sig om och begravde ansiktet i min jacka igen. Jag slog armarna om henne, blundade och kände doften av hennes schampo blandat med den råa lukten av fuktig jord och diesel från maskinerna.

“Tack,” sa jag tyst till Mark över hennes huvud.

Han gav mig ett kort, förstående leende och vände sig sedan mot förmannen. Han gav en kort nick. Förmannen lyfte sin radio och skällde ut en order. Maskinerna vaknade till liv igen. Det var ett brutalt, mekaniskt vrål som slet sönder morgonens stillhet.

“Kom, Ellie,” sa jag och lyfte upp henne, trots att hon egentligen blivit för stor för att bäras på det sättet. Hennes ben hängde tungt mot mina höfter. “Vi går och sätter oss på bänken borta vid lekplatsen. Vi behöver inte stå precis här.”

Hon protesterade inte. Vi gick baklänges, bort från lotten, bort från den lilla rektangeln av jord där Rosa hade tillbringat tusentals timmar av sitt liv på knä, med jord under naglarna och en solblekt stråhatt på huvudet.

Vi satte oss på en fuktig träbänk ett femtiotal meter bort. Därifrån kändes ljudet av motorsågarna som ett fysiskt slag mot bröstkorgen. Först kom stångsågarna. De stora maskinerna med långa halsar sträckte sig upp i kronan och började metodiskt amputera de tjocka grenarna. Varje gren som föll till marken gav ifrån sig ett dovt dunsande. Lövverket som nyss sträckt sig mot himlen som en stolt krona låg nu i en rörig, grön hög på marken.

Det gick skrämmande snabbt. Det som hade tagit decennier för naturen att bygga upp plockades isär på mindre än fyrtio minuter. Doften av nysågat trä – skarpt, sött och sorgligt friskt – fyllde luften och blandades med den skarpa stanken av bensin.

När bara den tjocka, ärrade stammen återstod, klev en man fram med en massiv motorsåg. Han ställde sig bredbent, mätte vinkeln och satte klingan mot barken. Ett moln av ljust sågspån sprutade ut i luften. Sågen åt sig genom träet med ett skrikande ljud. Sedan kom tystnaden från motorn, följt av det knakande, stönande ljudet av ett träd som ger upp. Stammen föll med en tung smäll som fick marken under våra fötter att vibrera.