“Det här är inte stadshusets kafeteria. Det är operatörernas kaos. Administrativa kontor ligger längre bort. Du borde fråga om vägbeskrivning innan du spiller ditt kaffe på den riktiga militären.

“Du trodde att förödmjukelse var ett bevis på styrka. Det är aldrig en sådan. Det är bara ett tecken på att du måste krossa någon för att känna dig upprätt.

Den unge kommandosoldaten bet ihop käkarna. Hans ögon blev röda.

“Förlåt, kapten. Jag är verkligen det.

Hon tittade på honom länge. I hans drag såg hon inte längre bara den arroganta mannen i kaoset. Hon såg en pojke som var för ung och som upprepade gånger fått höra att tuffhet innebar att aldrig tvivla. Hon såg också mannen som just kastat sig framför en vindpust för att rädda någon han fem minuter tidigare trott var avskyvärd.

“Och det du gjorde efteråt,” fortsatte hon, “var modigt. Du skyddade ett mål utan att veta vem de var. Du riskerade ditt liv innan du hann gottgöra ditt misstag. Det suddar inte ut det. Men det bevisar att du kan bli bättre än din värsta reflex.

Meningen verkade nå honom våldsammare än ett slag.

“Ja, kapten.”

Morel närmade sig.

— Lådan bär ett tjänstekort i namnet Charpentier. Falska papper. Tatuering borttagen med laser på underarmen. Vi väntar på minröjningen för att kolla hans väska.

“Nej,” sa Helene. Inte bara hans väska. Hans tänder, hans ärr, hans skor, sömmarna på hans jacka. Och få tillbaka alla kameror innan någon i Paris mystiskt ber om att de ska raderas.

Morel nickade.

“Du tror att det är en intern läcka.

Helene tittade på den medvetslösa skytten.

“Jag tror inte det. Jag såg henne precis.

Den unge Le Goff höjde huvudet något.

Helene vände sig mot chefsofficeren.

— Evakuera de sårade. Ingen lämnar basen utan att korskolla. Och stäng av personliga telefoner tills vidare.

“Väl mottaget, kapten.”

I fjärran började sirenerna äntligen tjuta. Ett sent ljud, nästan löjligt efter allt som just hänt. I matsalen hjälpte sjömän civila upp på fötter. En ung kvinna från restaurangbranschen skakade så mycket att en kommandosoldat gav henne sin jacka. Mannen som hade kastat handduken grät tyst, med händerna på nacken.

Hélène borde ha gått till en bunker. Hon borde ha accepterat att hon var skyddad, att hon var gömd, att hennes arm behandlades. Men hans sinne var redan någon annanstans, i svekets osynliga mekanik. Någon, i Paris eller mycket nära toppen, hade just sålt hans plats. Och denna någon hade valt ett specifikt ögonblick: precis innan hon överlämnade en fil som kunde slå ner ett hemligt finansieringsnätverk kopplat till tre hamnkontrakt, två skalbolag och en general, för rent för att vara ärlig.

Hon tänkte på Anne igen. Till deras argument i telefon.

“Du säger att du skyddar Frankrike, men du kan inte ens komma och äta en galette des rois med oss.”

Hélène hade lagt på kort den dagen. Inte för att hon inte brydde sig. För det var sant.

Morel kom tillbaka till henne med en säker telefon.

— Direktlinje. Paris frågar efter din status.

Hélène tog kameran.

— Morvan.

En maskulin röst, artig, alltför mjuk, svarade genast.

“Helen, tack gode Gud.” Vi får veta om en incident. Är du skadad?

Hon kände igen biträdande direktören Renaud Vautier. En man som alltid log innan han ljög.

“Lite.”

“Du måste tas ut.” Vi ska ta tillbaka kontrollen från Paris. Gör inget vårdslöst.

Hélène tittade på spillrorna i röran, skytten på marken, den sårade unge kommandosoldaten, de skräckslagna civila. Sedan såg hon, nära bakdörren, en diskret kamera vars ljus var släckt. Inte trasig. Stängde av innan strömavbrottet.

“Renaud,” sa hon lugnt, “vem informerade dig om händelsen?”

En liten tystnad föll. Ingen annan skulle ha hört det. Det gjorde hon.

— Den operativa kedjan, förstås.

— Nyfiken. Basens kommunikationer är fortfarande isolerade.

Ytterligare en tystnad.

“Helen, du är chockad. Låt teamen sköta.

Hon slöt ögonen. Det mest smärtsamma med ett svek var aldrig överraskningen. Det var att förstå att hans instinkt redan hade vetat det länge.

Tre månader tidigare hade Vautier insisterat på att hon skulle använda sin civila identitet i ett administrativt arvsmål. Två veckor tidigare hade han bett om sin systers förnamn under förevändning att det var en nödkontakt. Dagen innan hade han rått henne att gå till matsalen istället för till officerarnas lounge.

Fällan hade inte startat vid Östportalen. Han hade börjat över en parisisk kaffe, med en leende man som alltför väl kände till spökens ensamhet.

“Renaud,” sade hon, “du har gjort ett misstag.

“Ursäkta?”

“Du har glömt att jag aldrig gav mitt riktiga namn till Toulon-basen.

Den här gången var tystnaden lång.

“Helene…

Hon avslutade samtalet.

“Morel, lås linjen.” Aktiverar Black Mistral-protokollet. Vautier var komprometterad.

Till och med Morel blev blek.

“Har du tillräckligt för att hänga upp den?”