Hon tryckte handduken mot huden.

Mindre än en minut senare öppnades de förstärkta dörrarna till matsalen med en kraft som fick fönstren att vibrera.

Samtalens brus dog ut vid ett enda slag.

Fyra män gick in.

De bar inga uniformer. Oklanderliga mörka kostymer, diskreta öronklaffar, svarta polerade skor trots basens damm, blickar svepta bakom ogenomskinliga glasögon. De tittade inte på kön i matsalen, inte på borden, inte på kommandosoldaterna som vänt sig mot dem i irritation.

De tittade på Helen.

Den unge kommandosoldaten som hade puttat henne satte långsamt ner sin kopp. Hans leende förlorade lite av sin säkerhet.

De fyra männen korsade rummet utan att skynda sig, men varje rörelse visade brådska. De placerade sig runt bakbordet som en mänsklig vägg. Den längsta, en man med ett slutet ansikte, avskärmad av ett ärr nära käken, placerade sig mellan Hélène och resten av rummet. Hans hand låg kvar nära jackan, utan att röra vapnet som kunde gissas under.

Gruppens befälhavare lutade sig mot henne. Han hette Morel. Hélène hade känt honom i sex år. Han hade den sortens lugn som man inte skapar på kontor.

“Madame,” sa han med låg röst.

Men röran var så tyst att varje ord hördes.

“Vi tappade visuell kontakt med dig i 90 sekunder. Du har passerat den sekundära kontrollpunkten. Det är vårt fel, kapten Morvan. Detta kommer inte att hända igen.

Kapten på fartyget Morvan.

Orden föll som en trasig tallrik.

Vid 5 meter blev den unge kommandosoldaten rasande. Hans ögon gick från den grå sweatshirten till besöksbrickan, från den upp-och-nedvända brickan till hållningen hos de fyra männen. Han förstod i bitar, och varje bit verkade ta lite mer luft ur honom. Kvinnan han just hade puttat, bränt och förödmjukat inför hela matsalen var inte en förlorad anställd. Hon var en överordnad officer. Ännu värre var att han var den typen av officer vars namn aldrig nämndes av en slump.

Vid ett intilliggande bord lade en gråhårig chefsmästare ner sin gaffel med fruktansvärd långsamhet. Hans blick var fäst vid den unge kommandosoldaten, och flera män runt honom sänkte genast blicken. I flottan var vissa tystnader mer tillförlitliga än en disciplinär rapport.

Hélène, å andra sidan, tittade inte längre på kommandosoldaten.

Hon tittade på Morel.

“Du rostade just min filt i en fullständig röra,” viskade hon. I 90 sekunder utan visuella effekter? Sedan när får du panik i 90 sekunder?

Morel såg brännskadan på hans arm. Hans uttryck hårdnade, men han tog bara fram en steril kompress ur innerfickan och lade den framför henne.

“Eftersom vi avlyssnade en krypterad kommunikation som skickades mindre än 2 kilometer från basen,” svarade han. Någon gick genom Östportalen med klonade inloggningsuppgifter.

Helene slutade röra sig.

I kaoset förstod ingen allt, men alla kände att luften bara hade förändrats.

“Vilka ackrediteringar?” frågade hon.

— De som tillhör en tjänsteleverantör auktoriserad som hemligheter, tilldelade ditt möte klockan 11.30.

Helene tittade upp på honom. Hans brända hud pulserade under kompressen.

“De vet vem jag är?”

Morel tvekade en bråkdels sekund. Det var redan för mycket.

“De använde ditt riktiga namn, Helene.” Inte ditt alias. Inte din förlovningsfil. Ditt riktiga namn.

Meningen trängde djupare in i henne än en kula.

Hans riktiga civila namn fanns inte med på kallelsen. Den cirkulerade inte med vanliga kurirer. Även på basen var den registrerad under en påhittad administrativ identitet. De som visste att Hélène Morvan var i Toulon den morgonen kunde räknas på fingrarna på en hand, och den handen var i Paris, i ett fönsterlöst rum där telefoner var förbjudna.

För ett ögonblick var det inte hennes egen död hon såg. Det var Annes ansikte, hans syster. Deras mor i sitt lilla hus i Douarnenez. Hans brorson med sin Pokémon-väska. Priset som spöken tvingades betala när någon bestämde sig för att göra dem synliga.

“Evakuering nu,” sa Morel. Pansarfordon vid bakre utgången. Kapten Levasseur säkrar korridoren.

Helene reste sig.

Hela röran följde efter, som om hela rummet var bundet till det med en tråd.

“Nej,” sa hon.

“Madam—”

“Om de klonade legitimation och mitt civila namn, gick de inte bara genom porten. De är redan inne.

Hon skannade rummet. Militär personal i uniform, civila från cateringleverantören, tekniker, diskare bakom disken, officerare, unga rekryter, besökare. 200 ansikten. 200 möjligheter. Hon upptäckte instinktivt utgångarna, döda fläckarna, kamerorna, reflektionerna i fönstren på varuautomaten, den svängande dörren till köket.

Den förödmjukande unge kommandosoldaten stod fortfarande nära sitt bord. Hans kinder hade förlorat all färg. Han verkade vilja prata, kanske be om ursäkt, men inget ljud kom ur hans mun.

Morel satte två fingrar på sin öronsnäcka.

Hans ansikte förändrades.

“Levasseur,” upprepade han.

Han lyssnade. Hans käke spändes.

“Upprepa, för fan.

Sedan tittade han på Helene.

— Levasseur ligger på marken. Fordonet är komprometterat.

Ett andetag gick genom matsalen.

“De kommer inte bara för att exfiltrera dig eller skrämma dig,” sade Morel. De kommer för att radera källan.