Det fanns inget ljud kvar i trädgården förutom lövens prasslande och det dämpade ljudet av flickans andetag bakom min axel. Jorden under det gamla trädet var mörk och fuktig, som om den bar på en tyngd som solen aldrig nådde. Jag föll på knä i det blöta gräset, utan att bry mig om att mina byxor blev smutsiga. Min hand darrade när jag rörde vid det första lagret av jord. Det var inte bara grävligt; det var gjort i hast, men med en desperat precision som vittnade om skräck.

– Eric, fick jag fram, rösten var inte mer än en viskning. Han släppte min handled och drog mig intill sig i en hård omfamning. Han luktade regn, koppar och krut. – Förlåt, viskade han mot mitt hår. Förlåt mig, Nat. Jag trodde att jag hade lett honom bort från er. Jag trodde jag hade tid.

Mia klev fram ur skuggorna. När hon såg Eric, brast hon i gråt för första gången den kvällen och kastade sig runt hans ben. Eric föll på knä och kramade om flickan. – Var är mamma? snyftade hon. Erics ansikte förvreds i en outhärdlig sorg. Han slöt ögonen, och jag visste svaret innan han ens öppnade munnen. – Hon är borta, Mia, sa han med tjock röst. Hon köpte oss tid. Hon gjorde det för att du skulle få leva.

Ett kallt stråk av skräck sköljde genom mig. Sarah var död. Vincent Rossi, Mias egen biologiska far, hade mördat henne. Och nu letade han efter oss.

Eric ställde sig mödosamt upp. Han såg på mig med en blick som var en bön om förlåtelse, men det fanns ingen tid för uppgörelser om vårt äktenskap. – Rossi är inte ensam, sa Eric snabbt. Han har två män till som letar i den norra delen av skogen. Vi har kanske tio minuter på oss innan de täcker det här området.

– Vad gör vi? frågade jag, min röst förvånansvärt stadig. Trots det enorma sveket fann jag mig själv återgå till den dynamik vi alltid haft. Vi var ett team.

– Läderportföljen, sa han. Jag måste ha dokumenten. Det är den enda hävstången jag har mot honom. Det är bevisen som kopplar honom till kartellernas pengatvätt. Utan dem är han orörlig, med dem är han död så fort FBI får ögonen på dem.

Jag skakade på huvudet. – Han har väskan, Eric. Den låg på bordet i köket när han kom. Han öppnade den. Erics ansikte bleknade. – Han har den? Då är det över. Det finns inget som hindrar honom från att döda oss allihop och försvinna.

Jag sträckte ner handen i min blöta ficka. Fingrarna slöt sig om den fuktiga bunten med papper jag ryckt åt mig. – Han har väskan, sa jag. Men jag tog en handfull dokument precis innan han såg oss. Jag räckte över pappersbunten i mörkret. Eric tände en liten ficklampa och riktade ljuset mot pappren. Han bläddrade snabbt, hans andning blev tyngre för varje sida. Plötsligt stannade han. Han tittade upp på mig, ögonen lyste av en desperat, mörk triumf.

– Du tog inte bara några papper, Natalie, sa han. Du tog huvudgeboken. Kontonumren till Caymanöarna med tillhörande dekrypteringsnycklar. Rossi har portföljen, men den är värdelös utan det här. Det här är nyckeln till hans imperium.

– Då ger vi det till polisen, sa jag snabbt. Vi springer till bilen och kör till närmaste station. Eric skakade på huvudet. – Vi hinner inte till bilen. De har skurit av vägen tillbaka till huset. Och även om vi gjorde det, äger Rossi halva poliskåren i det här distriktet. Nej. Vi måste avsluta det här i natt. Jag måste byta det här mot era liv.

Kapitel 5: Sanningens pris

Innan jag hann protestera drog Eric in mig djupare i stugan. Han satte sig tungt på en omkullvält vedlåda, smärtan från hans skjutna axel var tydlig i varje rörelse. – Du förtjänar att veta, sa han. Allt. Om vi inte klarar det här, måste du veta vem du var gift med.

Och så berättade han. I den kalla, mörka stugan, med ljudet av regnet som ackompanjemang, raserade han femton års lögner.

Han hade inte bara varit en bilmekaniker. I sina yngre år, innan han träffade mig, var Eric en briljant, om än moraliskt flexibel, revisor och hacker. Sarah hade dragit in honom i Vincent Rossis värld. Rossi behövde någon som kunde tvätta pengar snabbt, effektivt och osynligt. Eric byggde systemet. Han blev rikligt belönad. De levde ett liv i lyx, droger och konstant fara.

Men så blev Sarah gravid. Mia. – När Sarah insåg vad Rossi verkligen var – att han lät mörda människor lika oberört som han beställde en kaffe – fick hon panik, förklarade Eric mjukt medan han tittade på flickan som satt en bit bort, oförstående för de tekniska detaljerna, men smärtsamt medveten om allvaret. – Hon visste att Rossi aldrig skulle låta henne gå, och ännu mindre sitt eget barn. Så hon kom till mig. Vi iscensatte ett enormt bedrägeri. Vi dränerade femton miljoner dollar från Rossis hemligaste konton. Vi läckte tillräckligt med information till FBI för att tvinga Rossi under jorden, och i kaoset försvann Sarah med Mia.