Det fanns inget ljud kvar i trädgården förutom lövens prasslande och det dämpade ljudet av flickans andetag bakom min axel. Jorden under det gamla trädet var mörk och fuktig, som om den bar på en tyngd som solen aldrig nådde. Jag föll på knä i det blöta gräset, utan att bry mig om att mina byxor blev smutsiga. Min hand darrade när jag rörde vid det första lagret av jord. Det var inte bara grävligt; det var gjort i hast, men med en desperat precision som vittnade om skräck.

Efter att ha sprungit i vad som kändes som timmar, men förmodligen bara var tjugo minuter, nådde vi kanten av en brant sluttning. Längst ner i sänkan stod resterna av en gammal, övergiven jaktstuga som Eric och jag hade upptäckt under vår allra första sommar i huset. Taket var halvt inrasat och dörren hängde på trekvart, men det erbjöd skydd från vinden som nu börjat föra med sig ett fint, iskallt duggregn.

Vi hasade nerför slänten, rev oss på rötter och vassa stenar, och smög in i stugans mörker. Lukten av multnande trä och fuktig jord var överväldigande. Vi kröp in i det mörkaste hörnet, under den del av taket som fortfarande höll tätt.

Jag drog av mig min jacka och svepte den runt Mias skakande axlar. – Det kommer att bli bra, viskade jag, fast jag inte trodde på det själv. Vi är gömda nu.

Mia tittade upp på mig. Hon såg inte ut som ett barn längre. Det fanns en bottenlös förståelse i hennes blick. – Mamma sa att pappa brukade säga så. Att allt skulle bli bra. Innan han försvann. Jag frös till. – Din pappa? Menar du Eric? Hon skakade långsamt på huvudet. – Nej. Min pappa var en man som hette Vincent.

Orden hängde i luften, tyngre än fukten, kallare än regnet. Vincent Rossi. Plötsligt förstod jag allt. Den desperata flykten. Varför Sarah hade kommit tillbaka. Varför Eric hade riskerat allt han byggt upp med mig. Mia var inte bara ett barn drabbat av omständigheterna. Hon var Rossis dotter. Och Sarah hade tagit henne ifrån honom, med Erics hjälp, finansierat av de pengar de hade stulit eller gömt undan från Rossis illegala verksamhet för tolv år sedan.

Kapitel 3: Skuggor från det förflutna

Regnet tilltog och trummade dovt mot det ruttna trätaket. Jag satt med ryggen mot väggen och stirrade ut i mörkret, försökte bearbeta vidden av det bedrägeri jag levt i. Tolv år. Eric hade känt till detta i tolv år. Vårt möte, vår förälskelse, vårt bröllop… hade allt bara varit ett sätt för honom att skapa en alibi-existens? En perfekt, anonym fasad i förorten?

Jag mindes Erics händer, svarta av motorolja, när han kom hem från verkstaden. Jag mindes hur han brukade kyssa min panna och säga att jag var det bästa som någonsin hänt honom. Var det en lögn? Eller var det den enda sanningen i hans annars fiktiva liv?

Jag kände en papperslapp i min ficka. I den panikslagna sekunden innan jag slog Rossi med bordsbenet hade jag reflexmässigt gripit en näve papper från läderväskan på bordet. Jag drog fram dem nu. Det var för mörkt för att läsa, men fingrarna kände igen texturen av gamla bankutdrag och överföringsbevis.

– Vad hände med din mamma, Mia? frågade jag mjukt. Flickan drog knäna mot hakan. – Vi bodde i olika städer. Alltid nya skolor. Mamma sa att vi lekte kurragömma med ett monster. Förra veckan hittade monstret oss. Vi packade bilen mitt i natten, men monstret stod utanför. Mamma sa åt mig att springa till grannen och ringa det hemliga numret. Numret till Eric.

Så Eric hade åkt dit. Han hade lämnat mig i lördags med en lögn om en “gammal vän” för att rädda sitt ex och hennes barn från en maffiaboss.

Ett plötsligt knakande utanför stugan fick mig att stelna. Någon rörde sig i mörkret. Det var inte det mjuka, oregelbunden ljudet av ett djur. Det var tunga, beräknande fotsteg. Rossi hade hittat oss.

Jag grep tag i en tung, rostig järnstång som legat slängd bland bråtet på golvet. Jag ställde mig upp och pressade mig mot väggen bredvid den trasiga dörrkarmen. Stegen kom närmare. Fem meter. Tre meter.

En skugga föll över tröskeln. Blixten lyste upp himlen för en sekund, och i det korta, vita skenet såg jag silhuetten av en man. Han höll ett vapen sänkt i ena handen, den andra höll han smärtsamt mot magen.

Jag höjde järnstången och slog till, men mannen parerade slaget med en överraskande smidighet, grep tag i min handled och vred mig mot väggen.

– Natalie, sluta! Det är jag.

Rösten var hes, bruten av smärta, men omöjlig att missta sig på. Det var Eric.

Kapitel 4: Mötet i regnet

Jag tappade järnstången. Den slog i golvet med en dov klang. För en sekund kunde jag inte andas. Han stod där, genomblöt av regnet, blodet sipprade från ett sår i hans axel och blandades med vattnet som rann nerför hans ansikte. Hans ögon, vanligtvis så lugna och trygga, var vilda och fyllda av en mörk desperation jag aldrig sett förut.