”Gör jag?” log Kate.

”Ja. Du ser… yngre ut. Som om du har släppt ett osynligt ryggsäck som du burit på i hela mitt liv.”

Vadim såg på sin hustru med ett varmt, stolt uttryck i ögonen. ”Det har hon också gubben. Det har hon sannerligen.”

Men dramats sista akt var ännu inte helt avslutad.

När de kom tillbaka från sin resa två veckor senare låg ett tjockt, officiellt kuvert i brevlådan. Det bar stämpeln från länets skiftesrätt och en advokatbyrå i stadens centrum.

Kate öppnade brevet vid köksbordet medan Vadim kokade te.

Det var ett kallelse till ett sammanträde angående dödsboet efter Ludmila Michaels.

När Kate fördjupade sig i handlingarna framkom den fulla omfattningen av det sammanbrott som Boris hade utlöst.

Det visade sig att när Ludmila för tre år sedan hade skrivit över lägenheten i centrum och stugan vid sjön på Boris, hade hon inte gjort det helt korrekt enligt lagen. I sin iver att gömma tillgångarna från eventuella framtida vårdkostnader och för att säkerställa att Kate inte skulle kunna göra anspråk på något laglott, hade hon använt sig av en billig online-mall för gåvobreven utan att anlita en riktig jurist.

Dessutom hade Ludmila, under de sista sex månaderna av sitt liv – när hennes hälsa snabbt försämrades och Boris blev allt mer krävande – tagit flera personliga lån i sitt eget namn för att betala Boris spelskulder. Skulderna översteg trehundatusen dollar.

Långivarna, som insåg att dödsboet var tomstädat på fastigheter, hade anlitat en advokat för att granska transaktionerna. Advokaten hade snabbt upptäckt att överlåtelserna av fastigheterna till Boris hade skett medan Ludmila redan var starkt skuldsatt och under omständigheter som uppenbart var avsedda att undandra borgenärerna deras rätt.

Gåvobreven stämdes nu inför rätta för att återgå till dödsboet.

Eftersom Boris redan hade intecknat stugan till en oseriös långivare och förlorat lägenheten till exekutiv auktion för sina egna skulder, låg han nu i direkt delgivning för grovt bedrägeri och olovligt förfogande över egendom som rättsligt sett tillhörde dödsboets borgenärer.

Advokaten som företrädde borgenärerna kallade alla arvingar – inklusive Kate – till ett möte för att fastställa om det fanns några andra tillgångar eller om dödsboet skulle försättas i konkurs.

Mötet ägde rum på ett stelbent advokatkontor på tjugonde våningen i en skyskrapa i finansdistriktet.

När Kate och Vadim klev in i konferensrummet satt hela släkten redan där.

Tant Valerie var där, ihopkrypen i en hörnstol, och såg minst tio år äldre ut än vad hon var. Morbror Mikael satt bredvid henne med armarna i kors och en mörk, bister uppsyn. Två av Kates kusiner satt längst bort vid bordet och undvek desperat Kates blick.

Och i mitten satt Boris.

Han bar en kostym som var alldeles för stor för honom – förmodligen lånad av Mikael – och hans skjortkrage var fläckig. Hans händer skakade obehärskat där de låg på det polerade mahognybordet. Hans ansikte var grått, håhågat och märkt av tre månaders permanent osäkerhet och missbruk.

När Kate klev in i rummet reste sig Boris halvvägs upp.

”Kate…” viskade han. ”Kate, du måste förklara för dem… du måste berätta för advokaten att mamma ville att jag skulle ha husen. Du vet att hon vild det! Du var där när hon sa det!”

Kate satte sig lugnt ner vid bordets nedre ände. Vadim satte sig bredvid henne. She lade sina händer i knäet och såg på advokaten, en stram man i femtioårsåldern som hette herr Jenkins.

”Vi kan börja”, sa herr Jenkins och öppnade en tjock akt. ”Jag heter Richard Jenkins och företräder huvudborgenärerna i dödsboet efter Ludmila Michaels. Syftet med detta möte är att klargöra ställningen avseende fastighetsöverlåtelserna som genomfördes för tre år sedan.”

Jenkins såg över sina glasögon på församlingen.

”Som ni alla känner till”, fortsatte han, ”skrev den avlidna över två fastigheter – en lägenhet värderad till cirka 450 000 dollar och en stuga värderad till 250 000 dollar – på sin son, Boris Michaels. Samtidigt upptog den avlidna betydande personliga lån, vilka användes för att täcka löpande utgifter och skulder som i huvudsak kan spåras direkt till Boris Michaels konto.”

”Det var gåvor!” ropade Boris. Hans röst var sprucken. ”Det var mammas pengar! Hon fick göra vad hon ville med dem!”

”Det är inte så lagen ser på saken, herr Michaels”, sa Jenkins kallt. ”När en gäldenär överlåter betydande tillgångar utan vederlag samtidigt som denne drar på sig oöverstigliga skulder, betraktas detta som återvinningsbart under konkurslagen. Vi har väckt talan om att förklara gåvobreven ogiltiga. Det innebär att alla medel från försäljningen av stugan och lägenheten skall återföras till dödsboet för att täcka borgenärernas anspråk.”

Tant Valerie snyftade till. ”Och vad händer med Boris då? Han har ju ingenting kvar!”