”Han har ätit upp all min mat”, fortsatte Valerie, och röstens läge sprakade av desperat hysterisk ton. ”Han röker på balkongen och lämnar fimpar i mina blomkrukor. Han lånade mina besparingar – tre tusen dollar som jag hade undanlagda för min starroperation – och sa att han skulle investera dem i en bil för att börja köra taxi. Han köpte ingen bil, Kate! Han försvann i tre dagar och kom tillbaka utan ett öre, luktande gammal öl!”

”Varför slänger du inte ut honom?” frågade Kate stilla.

”Han är min systerson!” skrek Valerie. ”Hur ska det se ut? Vad ska släkten säga? Din morbror Mikael säger att jag är hjärtlös om jag sätter ut honom på gatan! Men Mikael vill inte heller ta emot honom! När Boris åkte hem till Mikael i förra veckan låste Mikael dörren och låtsades att han inte var hemma!”

Kate tittade på sin moster. I årtionden hade Valerie varit familjens domare. Det var Valerie som alltid vid släktmiddagarna hade påpekat att Kate ”borde tänka mer på sin mor”, att Kate var ”för upptagen med sin karriär”, och att Boris var ”en så känslig själ som bara behövde rätt chans i livet”.

”Du försvarade honom när han krävde trettiofem tusen dollar av mig för begravningen”, sa Kate. ”Du kallade mig ett monster för att jag vägrade betala för hans överdåd.”

”Jag förstod inte!” snyftade Valerie och sjönk till slut ner i stolen. Hon täckte ansiktet med sina händer. ”Ludmila sa alltid till oss att han bara hade otur! Hon sa alltid att du tog allt ljus i familjen och att Boris hamnade i skuggan! Vi trodde henne, Kate! Vi trodde att han bara behövde en liten push för att komma på fötter!”

”Mamma ljög”, sa Kate enkelt. ”Mamma skapade ett monster för att hon inte kunde bära sin egen ensamhet. Hon använde Boris för att känna sig behövd, och hon använde mina pengar för att finansiera illusionen. Och ni i släkten hejade på, därför att så länge jag betalade räkningarna behövde ingen av er ta något ansvar.”

Valerie såg upp. Hennes ögon var röda och fyllda av tårar. ”Men vad ska jag göra nu, Kate? Han har vägrat gå därifrån. I går kväll hotade han med att krossa min tv när jag sa att han måste söka jobb. Jag är rädd i mitt eget hem!”

Kate räckte sig efter sin telefon på skrivbordet.

”Du har två alternativ, Valerie”, sa hon. ”Det första alternativet är att du ringer polisen och anmäler honom för olaga intrång och hot. De kommer att avlägsna honom från din lägenhet. Det andra alternativet är att du fortsätter att försörja honom tills han har tömt ditt bankkonto helt, precis som han gjorde med mammas tillgångar.”

”Jag… jag kan inte ringa polisen på min egen systerson”, viskade Valerie förskräckt. ”Det skulle förstöra familjen helt.”

”Familjen är redan förstörd”, sa Kate. ”Den var förstörd för trettio år sedan. Ni bara låtsades att den var hel så länge jag stod för kostnaden.”

Kate reste sig upp.

”Min tid är ute. Min nästa patient väntar. Du får gå nu, Valerie.”

Valerie reste sig långsamt. Hon såg på sin systerdotter som om hon såg en främling. ”Du bryr dig verkligen inte längre, va? Inte ett dugg.”

Kate tänkte på det ett ögonblick. Hon kände efter i sitt bröst, där det förr alltid funnits en brännande knut av skuld, ilska och längtan efter godkännande. Knuten var borta. Det fanns bara en tom, ren yta.

”Jag bryr mig om mitt eget liv”, sa Kate. ”Jag bryr mig om min man och min dotter. Jag bryr mig om de människor som behandlar mig med respekt. Boris är ditt problem nu, Valerie. Du valde att tro på honom. Nu får du leva med konsekvenserna.”

När Valerie gick ut ur rummet stängdes dörren mjukt bakom henne. Kate stod kvar vid fönstret en stund och såg ner på gatan nedanför. Snön hade slutat falla och solen bröt igenom de grå molnen.

Våren kom tidigt det året.

I mars åkte Kate och Vadim ner till kusten för att hälsa på sin dotter Dasha, som läste sin sista termin på universitetet. De satt på en liten restaurang vid hamnen, åt färsk fisk och drack ett torrt vitt vin. Dasha skrattade och berättade om sina framtidsplaner – hon hade blivit antagen till en forskarutbildning i miljövetenskap och sökt ett stipendium.

När Kate såg på sin dotter kände hon en djup, svindlande våg av tacksamhet. Dasha var fri. Hon bar inga kedjor av obetalda känslomässiga skulder. Hon behövde inte köpa sin mors kärlek genom att offra sina egna drömmar. Kate och Vadim hade byggt en trygg mur runt henne, fri från den toxiska dynamik som hade förgiftat Kates egen uppväxt.

”Mamma”, sa Dasha plötsligt och lade sin hand över Kates på bordet. ”Du ser annorlunda ut.”