“Vi söker Michael,” sa Nora med stadig röst. “Vi har med oss sanningen från Lady Aminas rum.”
Dörren öppnades helt. Där stod en äldre man, med grått hår och rynkor ristade av år av sorg och hemligheter. Han tittade på Nora, och sedan fastnade hans blick på Omar. Ett uttryck av obeskrivlig smärta och igenkänning sköljde över hans ansikte.
“Vid himlarna,” viskade mannen. “Aminas ögon.”
Det var Michael. Mannen som hade försvunnit, mannen som hade älskat hans mor, och mannen som höll nyckeln till Omars förflutna.
“Du måste komma in,” sa Michael hastigt och drog in dem båda innan han låste dörren bakom sig. “Vi har väntat på den här dagen i tjugo år.”
De befann sig i ett enkelt rum, upplyst av en enda lykta. I hörnet av rummet satt en ung man och studerade en samling dokument. Han hade Omars käkparti, men hans ögon var annorlunda – de var djupa och mörka, precis som Michaels. När han såg upp, stannade tiden för Omar.
Tariq. Hans bror.
Det var i detta lilla, dolda rum som maktbalansen i hela deras värld skulle komma att förändras. Hemligheterna från det låsta rummet hade äntligen släppts fria, och morgondagen skulle komma med en storm som Omars far aldrig skulle kunna stoppa.
