“Den lilla pojken,” viskade Nora, och hennes röst darrade så mycket att orden knappt bar genom den tunga luften i rummet, “är din äldre bror, herr Omar. Och han lever fortfarande.”

“Rädsla,” svarade Nora. “Hon var livrädd för vad din far skulle göra med mig om hon talade. Men innan hon gick bort, gav hon mig lådan. Hon sa att sanningen inte kunde ligga begravd för evigt. Hon sa att det finns bevis. Bevis som kan fälla din far och rentvå Michaels namn.”

Omar ställde sig upp. Han gick bort till fönstret och såg ut över den vidsträckta trädgården. Allt kändes plötsligt främmande. Hans rikedom, hans status, hans namn. Allt var byggt på lögner och blod.

“Var finns dessa bevis?” frågade han utan att vända sig om.

“Här,” sa Nora. “I det här rummet.”

Omar snurrade runt. “Vad menar du?”

Nora reste sig långsamt och borstade av sin dammiga klänning. Hon gick fram till det gamla pianot som stod dolt under lakanet. Med en snabb rörelse drog hon undan tyget. Ett moln av damm steg upp i luften och blottade det mörka mahognyträet.

“Min mor sa att Lady Amina lämnade något bakom sig, om utifall hon inte skulle överleva natten.” Nora rörde försiktigt vid tangenterna utan att trycka ner dem. “Hon älskade att spela ett speciellt stycke för dig när du var bebis. Minns du det?”

Omar blundade och försökte minnas genom åren av förträngning. En melodi. En enkel vaggvisa. Han klev fram, sträckte ut handen och tryckte ner tre tangenter i en specifik följd. C, E, G. Sedan ett F.

Ett mjukt klick hördes.

Inte från pianot, utan från väggen bakom det. Omar och Nora stirrade när en smal sektion av träpanelen långsamt gled åt sidan och avslöjade ett mörkt, dolt utrymme.

Inuti fanns en stapel med läderbundna böcker och en liten kassaskrin av metall. Omar sträckte in handen och drog ut den översta boken. Det var hans mors dagbok. Han öppnade den slumpmässigt och kände igen hennes prydliga handstil, skriven med bläck som nu hade bleknat till en mörkbrun nyans.

“Dessa böcker innehåller allt,” viskade Nora som ställt sig bredvid honom. “Datum, händelser, din fars illegala affärer, detaljerna kring vad han gjorde mot henne… allt. Det är nog för att förstöra honom.”

Omar bläddrade genom sidorna, hans ögon flög över orden. Varje sida var ett rop på hjälp, en kärleksförklaring till två söner, och ett testamente över en kvinnas desperata kamp mot ett monster.

“Och min bror?” frågade Omar, och stängde dagboken med en duns. “Var är Tariq? Var är Michael?”

Nora tog upp papperslappen hon tidigare hade visat honom. “Min mor sa att jag bara fick söka upp dem om jag hade dig med mig. De har gömt sig i alla dessa år, i skuggorna av staden. Men de har en fristad.” Hon tittade honom djupt i ögonen. “Vi måste lämna huset, herr Omar. Nu. Innan din far får reda på att vi är här inne.”

Omar nickade beslutsamt. Han hade klivit in i det här rummet som en lojal son, men han skulle lämna det som något helt annat. Han tog dagböckerna och kassaskrinet och lade dem försiktigt i en väska han hittade i en av garderoberna. Han gav lådan med fotografiet till Nora.

“Håll dig tätt intill mig,” sa han. “Vi går ut genom köksentrén. Jag känner till vaktbytena.”

De rörde sig som skuggor genom de tysta, mörka korridorerna i det palatsliknande hemmet. Varje steg kändes som en evighet, varje knarrande golvbräda ett hot om upptäckt. När de nådde bakdörren, möttes de av den svala nattluften. Omar ledde henne bort från egendomen, genom den täta trädgården och ut på den öde gatan.

Nora guidade honom genom staden, bort från de lyxiga kvarteren och in i de äldre, mer slitna delarna av staden, där trånga gränder och mörka hörn dominerade. Till slut stannade hon framför en obemärkt trädörr i slutet av en smal gränd.

Hon knackade tre gånger, gjorde en paus, och knackade sedan två gånger till.

En lång tystnad följde. Sedan hördes ljudet av lås som vreds om, och dörren öppnades på glänt. Ett par misstänksamma ögon granskade dem i mörkret.

“Vi söker Michael,” sa Nora med stadig röst. “Vi har med oss sanningen från Lady Aminas rum.”

Dörren öppnades helt. Där stod en äldre man, med grått hår och rynkor ristade av år av sorg och hemligheter. Han tittade på Nora, och sedan fastnade hans blick på Omar. Ett uttryck av obeskrivlig smärta och igenkänning sköljde över hans ansikte.

“Vid himlarna,” viskade mannen. “Aminas ögon.”

Det var Michael. Mannen som hade försvunnit, mannen som hade älskat hans mor, och mannen som höll nyckeln till Omars förflutna.

“Du måste komma in,” sa Michael hastigt och drog in dem båda innan han låste dörren bakom sig. “Vi har väntat på den här dagen i tjugo år.”