Maître Dubois sköt över ett brunt lädermapp mot dem. — När Geneviève kollapsade i höstas och lades in, började hennes advokater gå igenom hennes privata egendomar för att säkra hennes tillgångar. De fann en resväska på en bankvakt i Genève. Den innehöll dagböcker, brev och finansiella handlingar daterade från tidigt åttio-tal och framåt.
Camille öppnade mappen. Längst upp låg ett gulnat papper med maskinskriven text. Hon började läsa.
— Det här är… viskade Camille, händerna började darra. Det är inte bara ett psykologiskt trauma. Det är… en utpressningskedja.
Maître Dubois nickade allvarligt. — Precis. Den gamla Madame Delmas – Henri Delmas mor – var inte bara en dominant patriark. Hon drev ett slutet nätverk av inflytelserika personer som använde hemligheter och förnedringsritualer för att binda familjer till varandra. Geneviève var inte den första unga kvinnan som tvingades bära det där halsbandet. Hon var bara den som klarade av att spela spelet längst och bäst.
Marc lutade sig fram, hans skarpa militärögon studerade papperen. — Och Henri? Visste han om detta?
— Det är det som är det mest chockerande, svarade advokaten. Henri var inte bara medveten om det. Han är upphovsmannen till hur systemet upprätthölls. Familjens enorma förmögenhet, de industrier som bar upp deras godset och deras politiska kontakter… allt bygger på pengar som erpressades fram från andra familjer genom exakt samma typ av nedbrytande ritualer.
Adrien, som hade suttit tyst i ett hörn av rummet, sjönk ihop i stolen. Hans ansikte var askgrått. — Hela mitt liv har varit en lögn, sa han med en röst som knappt hördes. Pengarna vi levde på… godset, bilarna, namnet… allt var byggt på skräp och kontroll.
— Varför kommer det fram nu? frågade Camille. Vad vill Henri med en ny prövning? Om de här papperen lämnas till polisen riskerar han ju fängelse!
— Henri vet att han håller på att förlora allt, förklarade Maître Dubois. Utan Geneviève vid sin sida faller hans fasad samman. Men framför allt: han vill ha tillbaka sin arvinge. Han vill ha Louise. Han anser att Louise tillhör ätten Delmas, och att inga domstolar i världen kan ta den rätten ifrån honom. Han har mutat sig till nya vittnen och försöker få det till att du, Camille, är en olämplig vårdnadshavare på grund av din fars militära bakgrund.
Marc Vasseur reste sig upp. Hela hans kropp spändes i en instinktiv stridsberedskap. — Om den dörren öppnas igen kommer jag att krossa honom. Jag har väntat i fyrtio år på att den typen av män ska få betala för vad de gör mot svaga människor.
— Överste, lugn er, varnade Maître Dubois. Vi behöver inte starta ett krig med vapen. Vi har något mycket starkare: sanningen, dokumenterad svart på vitt av Geneviève själv. Men för att fälla Henri en gång för alla, och för att säkra Louisas framtid för gott, behöver vi en sista sak.
Alla blickar vändes mot advokaten. — Vi behöver ett vittnesmål inifrån. Från någon som bär namnet, men som vågar lämna det bakom sig för alltid.
Adrien tittade upp. Hans ögon var rödsprängda, men blicken var oväntat klar. Han såg på Camille, sedan på sin före detta svärfar. — Det är mitt jobb, sa han tyst. Jag ska göra det.
Rättegångssalen var fylld till sista plats denna gång. Ryktet om att en av Frankrikes mest ansedda adelsfamiljer stod inför en total kollaps hade spridit sig som en löpeld i media. Utanför byggnaden trängdes journalister med kameror och mikrofoner.
Henri Delmas satt ensam vid sitt bord. Geneviève var inte där; hennes advokat hade meddelat att hon var för sjuk för att delta. Henri såg ut som en man gjord av sten. Hans blick var kall och tom när han såg Camille och Marc komma in. När han fick syn på sin son Adrien, som kom in tillsammans med Maître Dubois, spände han käkarna så hårt att musklerna ryckte.
Förhandlingen inleddes aggressivt. Henris nya advokat, en slipad advokat från Paris med ett iskallt leende, försökte omedelbart måla upp en bild av ett konspirationsförsök. — Ers nåd, vi ser här en uppenbar kupp där en missnöjd familj försöker smutskasta en hederbar man och ta över en historisk förmögenhet genom falska anklagelser och förfalskade dokument.
Maître Dubois reste sig utan brådska. Hon lade inte ens märke till motpartens advokat innan hon vände sig direkt till domaren. — Ers nåd, vi behöver inte diskutera förfalskningar. Vi tänker lämna över ordet till det enda vittne som har levt i skuggan av denna dynasti, och som har modet att sätta stopp för den.
Adrien klev fram till vittnesbåset.
Hela rummet tystnade. Man kunde höra ljudet av fläktarna i taket. Henri Delmas satt stel i sin stol och stirrade på sin son med en blick som kunde ha dödat. — Gör inte det här, Adrien, viskade Henri tillräckligt högt för att några på de främre bänkarna skulle höra det. Du förstör vår familj.
