DEL 2
Vägen tillbaka till Versailles kändes oändligt mycket längre än dagen innan. Camille satt i baksätet på sin pappas stadsjeep, med Louise sovande i bilbarnstolen bredvid sig. Morgondimman låg fortfarande tät över de välklippta fälten som omgav familjen Delmas gods. Ingen i bilen sa ett ord. Hennes pappa, överste Marc Vasseur, körde med samma stela precision som han brukade tillämpa under sina militära insatser.
I passagerarsätet fram satt en kvinna i femtioårsåldern med strama glasögon och en portfölj i knät – Maître Dubois, en av landets mest fruktade familjerättsadvokater. I en bil strax bakom dem följde barnpsykologen och den före detta domaren. Marc hade inte överdrivit; han hade mobiliserat en armé för sin dotter och sitt barnbarn.
När de rullade genom de enorma smidesgrindarna till godset fanns det inga lyxbilar, inga vita rosor och ingen cateringspersonal. Huset såg plötsligt kallt och fientligt ut. Adrien stod redan på trappan. Han såg ut att ha åldrats tio år under natten. Hans pappa, Henri Delmas, stod bredvid honom med armarna i kors, klädd i en oklanderlig tweedkostym som utstrålade gammal makt och arrogans.
Marc stängde av motorn. Han vände sig bakåt och mötte Camilles blick.
— Du behöver inte säga ett ord där inne om du inte vill, sa han med sin djupa, lugna röst. Vi sköter det här. Ditt enda jobb är att skydda Louise.
Camille nickade långsamt. Hon klev ur bilen och fäste bärselen med Louise nära bröstet. Det lilla hjärtat slog lugnande mot hennes.
När de klev in i den stora hallen möttes de av en isande tystnad. Henri Delmas var den första som talade.
— Överste Vasseur. Låt oss hantera detta som civiliserade människor. Det hela är ett enormt missförstånd. En… klumpig provokation från min hustrus sida, det medger jag, men inget som kräver detta absurda uppbåd.
Marc svarade inte. Han klev bara åt sidan och lät Maître Dubois ta ordet.
— Herr Delmas, vi är inte här för att förhandla om er hustrus humor. Vi är här för att fastställa gränserna för min klients och hennes dotters säkerhet, både fysiskt och psykiskt.
De leddes in i biblioteket. Geneviève satt redan i en av de stora skinnfåtöljerna. Hon var blek, men hakan var fortfarande höjd i den där klassiska aristokratiska vinkeln som hon hade förfinat under årtionden. Hon kastade en föraktfull blick på Camille.
— Ska du gömma dig bakom din pappa nu? Frustade Geneviève. Det var ett skämt. Ett gammalt familjeskämt. Att du saknar kultur och humor är inte mitt fel.
— Ett familjeskämt? bröt barnpsykologen in, en lugn kvinna med skarp blick. Att presentera ett hundhalsband för ett spädbarn inför sextio åskådare och tala om att ‘veta sin plats’ är inte ett skämt. Det är en maktutövning. Det är psykologisk aggression.
Henri slog näven i det massiva ekbordet.
— Nu räcker det! Ni är i mitt hus. Vi kommer att be om ursäkt, Camille kommer att flytta hem med vår son, och vi lägger detta bakom oss.
Adrien tittade bedjande på Camille.
— Snälla, Camille. Mamma har gått med på att aldrig göra om det. Vi kan gå i terapi. Jag lovar att jag ska stå upp för dig nästa gång.
— Nästa gång? ekade Camille kallt. Det kommer inte att finnas någon nästa gång. Du stod tyst. Du tittade på golvet när hon förnedrade ditt barn. Du är lika medskyldig som hon.
Marc klev fram till bordet. Hans närvaro fyllde hela rummet och tvingade till och med Henri Delmas att tystna.
— Ni pratar om traditioner och er fina värld, sa Marc långsamt. Ni pratar om att Camille inte hör hemma här, att hon inte känner till er ‘kultur’.
Han öppnade sin slitna läderportfölj.
— Sedan jag fick videon igår kväll har jag ringt några samtal. Som ni vet arbetade jag inom militär underrättelsetjänst innan jag pensionerades. Man lär sig hur man hittar saker som människor helst vill ska förbli begravda.
Geneviève stelnade till. Hennes ögon flackade nervöst mot sin make.
— Herr Delmas, fortsatte Marc. Er familj har gamla anor, det stämmer. Men er fru, Geneviève… eller ska jag säga Geneviève Leduc, dotter till en bilmekaniker från förorterna till Lyon?
Hela rummet blev iskallt. Adrien spärrade upp ögonen och tittade på sin mamma.
— Vad pratar han om? Mamma, du är ju från ätten de Rochefort?
Geneviève svalde hårt. Hennes händer började darra. Henri såg plötsligt ut att vilja sjunka genom golvet.
— Hon bytte namn, sa Marc obarmhärtigt. När hon träffade Henri och de skulle gifta sig, ansåg Henris mor, den gamla Madame Delmas, att Geneviève var ‘smuts’. Ett passande namn och en falsk historia köptes. Men det är inte det mest intressanta jag fann.
Marc drog fram ett gammalt, gulnat fotografi ur portföljen och slängde det på bordet. Det gled över den polerade ytan och stannade precis framför Adrien.
