Han stirrade på henne, bländad av en vrede som snabbt övergick i skräck. Han insåg att hon inte bluffade. Bakom den lugna fasaden fanns ett orubbligt beslut som inte kunde vädjas till med varken charm eller tomma löften.

”Okej”, flämtade han fram till slut, med blicken naglad vid mappen. ”Säg vad det är. Vad vill du ha? Ska jag betala fakturorna? Är det det du vill ha? Pengar? Ska jag föra över en summa varje månad för städningen?”

Irina lutade sig bakåt i stolen och såg på mannen hon hade älskat, byggt upp ett liv med och gradvis blivit osynlig för.

”Nej, Artjom. Det handlar inte om pengar längre. Du har gott om pengar nu. Du kan köpa hur många espressomaskiner du vill, och du kan betala städare i vitorna. Men det villkor jag ställer kan inte köpas för pengar.”

Hon pekade med ett finger mot det nedåtvända pappret.

”För det första: Under de kommande sex månaderna kommer du att bo i din halva av lägenheten, precis som vi delade den i morse. Du sköter din egen tvätt, lagar din egen mat, köper ditt eget toalettpapper och betalar dina egna räkningar utan att lägga en enda uppgift på mig. Inte ett enda öre eller handtag.”

Artjom spärrade upp ögonen. ”Men… lägenheten är ju gemensam! Hur ska vi dela upp den på mitten? Det är en trea!”

”Det är väldigt enkelt”, svarade Irina. ”Köket och vardagsrummet delas upp med ett schema. Du använder ditt hörn, jag mitt. Badrummet till vänster tillhör dig, det till höger är mitt. Och för det andra…” Hon tog en paus som fick luften i rummet att frysa till. ”Innan vi ens överväger om det här äktenskapet har någon framtid, ska du skriva en likadan lista över allt det arbete du tror att jag har gjort under de sex åren – och sedan ska du läsa högt för mig vad det har kostat mig att vara din hustru.”

Tystnaden som följde var kompakt. Artjom kände hur kylan spred sig från fingertopparna och upp i bröstet. Det som började som ett enkelt gräl om pengar hade förvandlats till en avgrund som hotade att sluka hela hans tillvaro.

De följande veckorna blev en absurd skolgård av gränser och tyst diplomati i en och samma lägenhet.

Lägenheten delades upp fysiskt med osynliga men järnhårda regler. Artjoms skor stod på en specifik matta i hallen; om de gled över den osynliga gränsen till Irinas sida flyttades de skoningslöst undan till dörrmattan. Kylskåpet var nu som en gränszon mellan två fientliga stater: på den vänstra sidan trängdes Irinas ekologiska grönsaker och färska råvaror i prydliga lådor; på den högra staplades Artjoms färdigrätter, dyra energidrycker och hämtmatlådor i en salig röra som snart började sprida en svag doft av bortglömd mat.

Första veckan försökte Artjom upprätthålla en fasad av triumferande självständighet. Han skrytringde till sina kollegor på jobbet, skrattade högt åt sina egna middagar som bestod av mikrovärmda piroger och upprepade för sig själv att han minsann klarade sig utmärkt utan någon som lade sig i hans rutiner.

Men verkligheten visade sig vara betydligt mer motsträvig än hans stolthet.

På tisdagkvällen stod han framför tvättmaskinen med en korg fylld av skjortor och strumpor. Han hade glömt att sortera färgerna. När maskinen väl stannade och han drog ut kläderna fann han att hans vita skjortor hade fått en svagt lila nyans efter att en röd tröja slunkit med i farten. Han stirrade på tyget med vidöppna ögon. Det fanns ingen Irina där som kunde rädda situationen, ingen som i sista stund drog ut det felaktiga plagget eller mindes att yllekläder krävde ett skonsammare program.

Samma vecka gick proppen till kökslampan. Eftersom det var på hans sida av hallen vägrade Irina att röra den. Artjom fick balansera på en ranglig stol med en ficklampa i munnen mitt i natten, svärande tyst för sig själv medan han försökte skruva i en ny glödlampa utan att få stöt.

Det som sårade honom mest var dock inte de praktiska vardagsproblemen, utan den totala osynligheten. Irina fanns där, men hon var inte längre tillgänglig. När han kom hem från jobbet satt hon vid sitt skrivbord i det omgjorda gästrummet och arbetade med sina egna projekt, hennes datorljus kastande ett stadigt sken mot väggen. Hon frågade aldrig hur hans dag hade varit, hon log inte mot honom när han klev in genom dörren, och hon städade inte undan den post som låg i hans hallhörna.

För första gången i sitt liv förstod Artjom vad tomrummet efter en människa innebar – inte för att hon var borta från lägenheten, utan för att hon hade upphört att existera för hans skull.

En kväll i början av den fjärde veckan kom han hem ovanligt sent. Kontoret hade varit stressigt, en viktig kund hade hotat att hoppa av, och hans nya status som platschef kändes plötsligt som en blytung rustning som skavde mot hans axlar. Han kände sig trött på ett djupt, urholkande sätt som inte ens sömnen kunde bota.