De följande veckorna blev en absurd skolgård av gränser och tyst diplomati i en och samma lägenhet.
Lägenheten delades upp fysiskt med osynliga men järnhårda regler. Artjoms skor stod på en specifik matta i hallen; om de gled över den osynliga gränsen till Irinas sida flyttades de skoningslöst undan till dörrmattan. Kylskåpet var nu som en gränszon mellan två fientliga stater: på den vänstra sidan trängdes Irinas ekologiska grönsaker och färska råvaror i prydliga lådor; på den högra staplades Artjoms färdigrätter, dyra energidrycker och hämtmatlådor i en salig röra som snart började sprida en svag doft av bortglömd mat.
Första veckan försökte Artjom upprätthålla en fasad av triumferande självständighet. Han skrytringde till sina kollegor på jobbet, skrattade högt åt sina egna middagar som bestod av mikrovärmda piroger och upprepade för sig själv att han minsann klarade sig utmärkt utan någon som lade sig i hans rutiner.
Men verkligheten visade sig vara betydligt mer motsträvig än hans stolthet.
På tisdagkvällen stod han framför tvättmaskinen med en korg fylld av skjortor och strumpor. Han hade glömt att sortera färgerna. När maskinen väl stannade och han drog ut kläderna fann han att hans vita skjortor hade fått en svagt lila nyans efter att en röd tröja slunkit med i farten. Han stirrade på tyget med vidöppna ögon. Det fanns ingen Irina där som kunde rädda situationen, ingen som i sista stund drog ut det felaktiga plagget eller mindes att yllekläder krävde ett skonsammare program.
Samma vecka gick proppen till kökslampan. Eftersom det var på hans sida av hallen vägrade Irina att röra den. Artjom fick balansera på en ranglig stol med en ficklampa i munnen mitt i natten, svärande tyst för sig själv medan han försökte skruva i en ny glödlampa utan att få stöt.
Det som sårade honom mest var dock inte de praktiska vardagsproblemen, utan den totala osynligheten. Irina fanns där, men hon var inte längre tillgänglig. När han kom hem från jobbet satt hon vid sitt skrivbord i det omgjorda gästrummet och arbetade med sina egna projekt, hennes datorljus kastande ett stadigt sken mot väggen. Hon frågade aldrig hur hans dag hade varit, hon log inte mot honom när han klev in genom dörren, och hon städade inte undan den post som låg i hans hallhörna.
För första gången i sitt liv förstod Artjom vad tomrummet efter en människa innebar – inte för att hon var borta från lägenheten, utan för att hon hade upphört att existera för hans skull.
En kväll i början av den fjärde veckan kom han hem ovanligt sent. Kontoret hade varit stressigt, en viktig kund hade hotat att hoppa av, och hans nya status som platschef kändes plötsligt som en blytung rustning som skavde mot hans axlar. Han kände sig trött på ett djupt, urholkande sätt som inte ens sömnen kunde bota.
När han öppnade dörren mötte han inte doften av nylagad mat eller värmen från ett ombonat hem. Det luktade sterilt och inpynt. Hallen låg i halvmörker. På hans sida låg fortfarande samma tidningar som han slängt där några dagar tidigare.
Han gick in i köket. Hans halva av bänken flöt över av smutsiga koppar och pappersservetter. På Irinas sida rådde en nästan kirurgisk ordning; en ensam bok lagd i perfekt vinkel mot kanten, en ren kopp och ett glas vatten.
Irina satt vid köksbordet med laptopen öppen. Hon tittade upp när han kom in, men hennes blick var helt opåverkad, som om en främmande besökare just hade passerat revy.
Artjom sjönk ner på sin stol – på sin sida av bordet – och kände hur försvarsvallen brast. Hans axlar sjönk ihop.
”Det här fungerar inte”, sa han med dämpad röst.
Irina stängde datorn långsamt. ”Vad är det som inte fungerar, Artjom? Du har dina separata konton, du köper det du vill ha, och du behöver inte förklara ett ettre öre för någon. Det var ju det du ville.”
”Nej… det var inte det här jag menade”, viskade han och drog händerna genom håret. Hans fingrar fastnade i de ovårdade lockarna; han hade inte klippt sig på fyra veckor eftersom han inte ens hade orkat boka tid. ”Jag ville bara känna att jag lyckats. Att jag var… att jag betydde något genom det jag drog in. Jag ville inte att det skulle bli så här kallt.”
Irina betraktade honom länge. Det fanns ingen triumf i hennes ögon, bara en sorgsen klarhet.
”Du trodde att kärlek var en affär där du stod för kapitalet och jag stod för driften”, sa hon mjukt. ”Men du glömde en sak, Artjom. När man börjar räkna på kärlek, upphör den att finnas. Det som fanns kvar var bara en tjänstgöringslista.”
Hon reste sig upp, gick till skåpet och tog fram den grå mappen som fortfarande låg orörd på hyllan sedan den där kvällen tre veckor tidigare. Hon lade den mitt på bordet, precis över gränslinjen mellan deras två världar.
