Mittemot honom stod Luke, insmord i damm, med en kopp kaffe i handen. Buster, den gamla golden retrievern som Luke hade tagit med sig till stan, låg och sov i en hög med hyvelspån, ovetande om oväsendet från maskinerna.
“Du trycker för hårt på vänster sida,” envisades Luke med ett leende. “Du kommer att få en ojämn kant, brorsan.”
Daniel stängde av slipmaskinen och drog av sig glasögonen. Han tittade på Luke, och sedan på mig som närmade mig. Han log det där leendet som var bara mitt, och sträckte ut en arm. Jag gick in i hans famn, andades in doften av cederträ, sågspån, och – tack gode Gud – regn, frisk luft och liv.
“Hur går det med bordet?” frågade jag och lutade huvudet mot hans bröst, där jag kunde höra hans hjärta slå. Starkt. Tryggt.
“Bordet blir bra,” sa Daniel och kysste min hjässa. “Om bara snickaren från bergen här borta kunde sluta ge mig råd.”
“Någon måste se till att du inte slarvar,” skrattade Luke och böjde sig ner för att klappa Buster.
Luke hade sålt sin stora lada i Pine Hollow för att flytta närmare. Han köpte en liten tomt bara en kvart från vårt hus. Vi hjälpte honom att bygga ett nytt liv här. På många sätt kändes det som om vi alla hade börjat ett nytt liv.
Jag tittade på de två männen. Två halvor av en själ som mirakulöst hade hittat varandra genom mörkret. När läkaren sa att vi saknade alternativ, när hoppet var på väg att rinna ut, hade ödet redan bestämt sig för att leda mig till Pine Hollow.
Skylten vid vår köksdörr hängde fortfarande kvar. Du är mitt alltid.
Jag tittade upp på Daniel och visste, med en säkerhet som gick djupare än ben och märg, att det var sant. Vår historia var inte slut. Den hade bara just börjat. Ovanför oss klarnade himlen, och solen bröt igenom de sista höstmolnen, badade trädgården – och vår nya, lilla familj – i ett varmt och oförgängligt ljus.
