Han såg upp på mig. “Men de sa aldrig något om en tvilling. De berättade att jag hittades på trappan till en brandstation i ett annat län, inlindad i en filt, med ingenting annat än ett förnamn klottrat på en lapp: Luke.”

Han reste sig plötsligt och gick in i vardagsrummet. Jag hörde honom rota i ett skåp innan han återvände med en gammal, sliten plåtask som en gång hade innehållit kex. Han ställde den på bordet och öppnade locket. Doften av instängd tid steg upp från den.

Ur asken plockade han fram några gulnade dokument och ett litet, handskrivet papper.

“Det här är mina adoptionspapper,” sa han. “Min födelsedatum sattes till den 14 september 1991, baserat på vad läkarna uppskattade var min ålder när jag hittades.”

Jag kände hur rummet snurrade. “Daniels födelsedag är den 14 september 1991,” viskade jag.

Luke blundade, som om han försökte ta in hela universums tyngd på en enda gång. “Jag brukade fantisera,” sa han tyst. “När jag var liten och kände mig ensam. Jag brukade prata med någon i mitt huvud. En bror. Jag trodde att alla barn gjorde så, att det bara var en låtsaskompis. Men ju äldre jag blev, desto mer kändes det som om en del av mig saknades. Som om jag gick genom livet med bara hälften av min skugga.”

Jag sträckte min hand över bordet och rörde försiktigt vid hans arm. “Han finns, Luke. Din skugga finns, och han är i Nashville. Men om vi inte gör något, kommer han inte att finnas kvar länge till.”

Luke tittade på min hand, sedan upp i mina ögon. Jag såg samma beskyddande instinkt, samma godhet som jag hade förälskat mig i hos Daniel. Det var som om deras själar hade formats i samma gjutform, trots att livet hade kastat dem åt olika håll.

“Vad behöver jag göra?” frågade han.

Vägen tillbaka till Nashville

Vi lämnade Pine Hollow mindre än en timme senare. Luke hade packat en liten väska och bett sin granne se efter hunden, Buster. Han lät sin gamla pickup stå kvar och satte sig i passagerarsätet i min bil.

Klockan var närmare sju på kvällen. Regnet hade upphört och himlen sprack upp i strimmor av violett och brinnande orange när solen började gå ner bakom de avlägsna kullarna. Motorvägen låg framför oss som ett mörkt band, fuktigt och reflekterande.

Tystnaden i bilen var inte besvärande, men den var tung av alltför många frågor och alltför få svar. Jag körde fortare än jag borde, fingrarna vita runt ratten.

“Hur är han?” frågade Luke plötsligt från mörkret bredvid mig.

Jag svalde den tjocka klumpen i halsen. “Han är…” Jag stannade upp och letade efter rätt ord. Hur sammanfattar man ett helt liv, en hel människa, för den bror han aldrig träffat? “Han är den mest envisa människa jag känner. Han hatar att be om hjälp. Han älskar trä – doften av det, känslan av det. Han bygger möbler som om han försöker bevisa att saker kan hålla för evigt om man bara tar hand om dem.”

Jag hörde Luke dra ett kort, överraskat andetag.

“Vad är det?” frågade jag utan att ta blicken från vägen.

“Trä,” sa Luke tyst. “Jag bygger lador. Och jag snidar stolar på fritiden. Jag har ett skjul bakom huset fullt med verktyg.”

En rysning gick längs min ryggrad. Naturens kraft var otrolig. Två bröder, separerade innan de ens kunde prata, hade båda funnit tröst i att arbeta med händerna, i att forma träd till något beständigt.

“Han nynnar när han lagar mat,” fortsatte jag, och nu kunde jag inte hejda det svaga leendet som bröt fram genom sorgen. “Gamla countrylåtar. Johnny Cash, Willie Nelson. Och han gör världens bästa, men fulaste, pannkakor.”

Luke skrattade till, ett kort och nervöst ljud. “Jag kan inte laga mat för att rädda mitt liv. Där skiljer vi oss åt. Mina pannkakor blir mest till brända stenar.”

“Daniel kommer att skratta åt det,” sa jag.

Om han överlever för att höra det, lade min hjärna till, men jag vägrade släppa fram den tanken. Jag vägrade.

När vi rullade in i Nashville hade staden tänts upp för natten. Neonskyltarna och gatlyktorna reflekterades i de blöta gatorna. Vanderbilt University Hospital reste sig som en massiv fästning av ljus och glas. För några timmar sedan hade det varit platsen för min makes dödsdom. Nu bar jag miraklet med mig genom dess dörrar.

Två halvor av ett liv

Vi halvsprang genom korridorerna på bottenvåningen. Jag letade desperat efter doktor Evans. Sjukhusmiljön, som jag numera kände alltför väl, pulserade runt oss. Sjuksköterskor tittade upp när vi skyndade förbi, och jag såg hur flera av dem tappade hakan när de såg Luke. De visste vem som låg på rum 412 på intensiven. De visste att han var döende. Och här gick en man som var hans absoluta avbild.