– Varför gör du det här, Shawn? frågade hon plötsligt, tyst och rakt på sak.
Shawn höll ratten stadigt. Han saktade in lite inför en skarp kurva där vägen var hal av morgonrimfrost.
– För att jag vet hur det känns att bli lämnad ensam i ett hörn, Emily, svarade han efter en stunds tystnad. Och för att jag vet vem du egentligen är. Du förtjänade inte det där svinet. Ingen gör det.
Klockan elva på förmiddagen rullade Tahoen in i centrala Bend. Staden låg inbäddad bland tallarna vid foten av Cascadebergen, med eleganta butiker, caféer med rykande utomhusterrasser och moderna kontorskomplex som speglade sig i floden Deschutes. Det var en rik stad, en plats dit människor med pengar flyttade för att bygga stora timmervillor och driva framgångsrika företag.
Det var också här som Marcus Vance hade sitt huvudkontor.
Enligt de uppgifter som Shawn hade fått fram via sina kontakter på fastighetsregistret fanns Marcus företag, Cascade Horizons LLC, inrymt i ett modernt glashus i ett industriområde i norra delen av staden. Och en svart Ford Explorer med registreringsskylt från Oregon stod parkerad på besöksparkeringen utanför.
Shawn körde in på parkeringen och ställde bilen ett par platser ifrån Fordsuven, bakom en stor grön skåpbil som skymde dem lite från huvudentrén.
– Är du säker på att det är rätt bil? viskade Emily och kände hur pulsen började banka i tinningarna.
– Registreringsnumret matchar det som uthyrningsfirman i Eugene lämnade ut till polisen, sa Shawn och drog ur nyckeln ur tändningslåset. Och om du tittar in genom rutan på förarsidan ser du den där svarta läderväskan på passagerarsätet. Det är samma väska som Damon bar med sig när han flyttade ut från lägenheten förra månaden. Nikki nämnde den.
Emily kände hur ilskan tog över rädslan. Hon sträckte sig fram och öppnade bildörren. Den kalla luften i Bend bet i kinderna, men hon kände det knappt.
– Vart ska du? frågade Shawn snabbt och klev ur bilen samtidigt.
– In, svarade Emily kort. Jag ska ha reda på vart mina pengar tog vägen. Och jag tänker inte vänta på att polisen ska skicka en delgivningsman om tre veckor.
De gick tillsammans över den asfalterade parkeringen. Entrén till kontorskomplexet var gjord av mörk tonad glas och rostfritt stål. Innanför glasdörrarna fanns en elegant foajé med grå lädersoffor, en reception som stod obemannad och en stor digital tavla som visade företagsnamnen på våningsplanen. Cascade Horizons LLC låg på tredje våningen, rum 304.
De klev in genom dörrarna. Det var tyst i byggnaden, bara det svaga durljudet från ett ventilationssystem hördes i korridoren. De tog hissen upp till tredje våningen. Väl där möttes de av en dörr med en guldfärgad skylt: Cascade Horizons – Investment & Real Estate Development.
Dörren var inte ordentligt stängd. Den stod på glänt, och inifrån hördes dämpade röster.
– Jag bryr mig inte om vad banken säger, Marcus! Det var en engångsaffär! skrek en röst som Emily kände igen på millisekunder. Det var Damon. Hans röst var högre, skarpare och mer panikslagen än den hade varit i röstbrevlådan på sjukhuset.
– Lyssna nu för helvete, Damon, svarade en annan, djupare röst som tillhörde Marcus Vance. Polisen i Eugene har redan börjat ställa frågor till inskrivningsmyndigheten. Om den där tjejen anmäler det som bedrägeri innan vi hinner flytta över likviditeten till fondkontot på Caymanöarna, fryser de rubbet! Hela transaktionen förklaras som ogiltig och då sitter vi båda två i klistret!
– Men vi fick ju lägenheten! skrek Damon tillbaka. Vi har pengarna på kontot i First National! Jag kan föra över min andel nu på en gång om vi…
– Nej, det kan du inte, för kontot är redan under utredning! skrek Marcus. Tror du inte att jag har folk som kollar upp sådant? Banken ringde för tjugo minuter sedan och flaggade för misstänkt penningtvätt!
Emily knöt händerna så hårt att naglarna borrade sig in i handflatorna. Hon behövde inte höra mer. Hon tog ett steg framåt, lyfte handen och tryckte upp dörren med ett hårt slag så att den slog i väggen med en dov smäll.
Inne på det rymliga kontoret stannade tiden upp.
Damon stod vid ett stort skrivbord i mörkt trä med en bärbar dator i handen och ett ansikte som var blekt som ett lakan. Mitt emot honom satt en äldre man i skräddarsydd kostym med grånande hår och guldkedja runt halsen – Marcus Vance.
Damon vände sig om med ett ryck. När hans ögon föll på Emily, som stod i dörröppningen med blicken fixerad på honom och Shawn stående strax bakom med armarna i kors, föll den bärbara datorn ur hans händer och dunsade ner i det tjocka mattgolvet.
– E… Emily? stammade Damon. Vad… vad gör du här? Du borde ju… du borde ju vara i Springfield med…
