Utanför fönstret sken solen starkt. Den lilla flickan som kvällen innan hade stått framför en järndörr och tiggt om en droppe mjölk, satt nu med sin mormor, omgiven av kärlek och trygghet. Alejandro tittade på dem, och för första gången på många, många år kände han en djup, orubblig frid inom sig.
Den lille pojken som hade svultit i regnet hade äntligen hittat hem. Ringen var sluten. Och när Valeria steg in i rummet med lilla Mateo vaken och skrattande i sin famn, visste Alejandro att hans livs största och viktigaste avtal inte hade slutits i ett styrelserum med andra miljardärer. Det hade slutits klockan elva en regnig natt, för ett halvt glas mjölk.
